I natt gick Oscars galan av stapeln och Sverige var nominerade i två kategorier, Bästa kvinnliga biroll och bästa smink ( typ, för 100 åringen ni vet)

I morse fick vi vakna upp till dem fantastiskt glada nyheterna att Alicia Vikander VUNNIT! Så roligt för henne och så värt det. The Danish girl som är filmen hon vunnit för är en fin film, och hon gör verkligen en strålande insats. Undrar hur den där haggan på DN känner idag, hon som total sågade hennes insatts och tyckt filmen var katastrofal!

Men filmklippet som fick mig mest tårögd, ok jag lipade till Alicia Vikanders tal också, men här rullade tårarna verkligen. Var när Leonardo DiCaprio ÄNTeLIGEN fick sin Oscar, och hur Kate Winslet satt och grät hela tiden. Asså de två. Bättre blir det inte. Vilken vänskap!

I lördags firade jag födelsedag, fint att fira 23 års dagen från augusti 2015 i februari 2016! Men Chrille gick på Kina tid på min birthday, så han är förlåten. Jag JP, Chrille och kasen åkte till Vida arena för att se Lakers-Rögle. Spännande match som tillslut avgjordes på straffar.

I söndags den 28/2 var de 1 år sedan vi blev flockkompisar till Milton. Känns som att vi haft honom mycket längre än ett år!

Man utd spelade mot Arsenal och jag bestämde mig för att inte se matchen då jag rätt kallt räknade md en förlust, å det finns fan inget surare än å förlora mot just Arsenal! Men när telefonen plingat 1 och 2-0 till United fick jag pausa Sex And The City och fick sen se nybörjaren pricka två mål mot Wengers pojkar. Arsenal gjorde sedan 2-1 men utd ryckte igen och gjorde 3-1. 3-2 kom för att inte bli mer, tack och lov. Härlig vinst! Höjdpunkten vart dock Van Gaals dyk för att visa fjärde domaren hur Arsenal spelaren filmat. HAHAHAHAHAHA som jag skrattade!

Idag ska jag hämta färgprover! I helgen sticker JP på grabbresa och jag tänker göra en make over på fin hallen. Om någon känner för att komma och sitta i trappan och prata med mig går det utmärkt!

Det roliga är att det då blir å inreda snart! Tjohoo! Ytorna för möbler är ju rätt små både uppe och nere.. men det ska nog lösa sig. Hoppas kunna hitta vackra affischer i Prag och London. Som den lilla pricken över i:et.

Vad jag kan mycket. Jag kan binda blommor, byta ut ett såll på en sikt, sätta EKG och sjunga fint. Jag kan så mycket.

Igår låg jag hemma och hostade sönder mina lungor. Jag låg på soffan hela dagen och hade det rätt gött ändå, bortsett från sjukan då.

På kvällen klagade jag lite för John, sådant där klag som man egentligen inte borde få säga högt när man varit arbetslös så länge som jag. Det är skönt att vara hemma, jag tänkte ut en massa bra saker jag kunde gjort om jag inte varit sjuk och knappt orkat gå till toaletten.

Jag vill bli hemmafru. Får man säga det 2016? Okej så småningom skulle jag kanske kunna tänka mig att jobba 50% för syns skull då.

”Det är för att du inte hittat något du tycker är riktigt roligt ännu.” Säger John.  Jaha, det kan kanske stämma, men när kommer jag hitta det då? Jag har inte tid att vänta längre känner jag. Ja ja jag vet att jag inte är 100 men jag har ändå inte tid att vänta mer nu.  Jag vill hitta det jag tycker är roligt, på momangen!  Liksom jag har trivts med allt jag gjort, på alla arbetsplatser jag varit har jag trivs och känt att ja här kan jag väl vara ett TAG. Liksom vad fan är det för skit?

Kom igen HANNA!!

Jag är ju ute på en del avdelningar och tar EKG. Ibland ringer dialysen och vill ha hjälp. Första gången tyckte jag det skulle bli spännande att få gå dit, nu är det med lite vemod jag gör det. Det luktar skumt där och jag blir faktiskt lite illamående, vilket är konstigt för blod har aldrig äcklat mig förut. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att få sticka folk på min praktik i Ljungby. Men så tänkte jag att det var det faktum att det faktiskt är så mycket blod, man ser alla dessa slangar gå in i kroppen, och sedan in i maskinen. Men ni ska se fikorna de får! Sådan lyx!! Ser verkligen inte ut som sjukhusmat.

Idag var jag iaf där och skulle ta ett EKG. När patienten skulle dra upp sin tröja så böjde hen armen så att en av nålarna perifierade kärlet, armen började svullna och maskinen tjuta och blinka rött. Jag stod mest där och kände mig i vägen medans sköterskorna sprang fram och tillbaka för att fixa det. De använde sig av olika trick och fixade det. Min nyfikenhet tog i överhand och jag frågade sköterskan hur länge man sitter. 3-5 timmar berättade hon, är det vanligaste här. Det är en livsuppehållande grej. Enda botemedlet är en njur transplantation, och just här var det ovanligt. Eftersom man måste vara så pass frisk för att klara av en operation. Och många väljer att sitta 4 timmar tre gånger i veckan istället. Maskinen renar 3 dl blod i minuten!! Hur coolt! I samma kärl sätter man in två st nålar, varav den ena suger ut blodet och den andra matar in det. Nu var det nålen som sprutar in blodet som gått igenom och därför orsakades svullnaden när blodet åkte ut i vävnaden.

Jag fascineras så, kroppen, kunskapen om den, usk, ssk och läkare som fixar. Fan vad häfttigt!

Svart och vitt. Vad bra det är att få saker i svart och vitt ibland. Det kan behövas, även om jag till 110% tror på gråskalan.

Det kan göra mig galen(!!!) när John tex inte kan ge ett rakt besked, när han velar, vrider och vänder på sig. KOM IGEN! Skriker jag då. Där uppskattar jag inte gråskalor alls.  Jag är både för och emot svartvitt. Ibland behöver jag det svart på vitt, printat å klart. Vad är det som gäller. Samtidigt tycker jag verkligen att det inte finns något tråkigare än svart och vitt.

 Jag ser dagligen folk som inreder sina barn rum i svart och vitt. När jag ser det vill jag slänga en spann med färg över alltihopa. Visst det finns inget mer svartvitt än barn. Men samtidigt finns det inget som är mindre svartvitt än just barn. Nu menar jag inte att man måste inreda flickans rum i rosa och pojkens i blått. Verkligen inte. För mig är svart och vitt de perfekta färgerna, du kan blanda till exakt vilken färg som helst till de båda och det ser bra ut! Grunda med vitt och inred sedan med färg, visst ha svarta möbler för att få en helhet om du vill, men ha en färgglad matta, en lampa böcker! Tavlor! I FÄRG!! Man ska bli glad av att gå in i ett barn rum tycker jag. Inte tycka o vad snyggt här var, eller oh vad stiligt och så bra det matchar resten av huset. I ett barn rum ska man tänka, åhh här vill jag stanna och leka, gud så mysigt här var! Osv.  

Idag har jag lärt mig koppla Holter, eller långtids EKG. Jag är verkligen en stjärna! Det klickar så lätt! Eller har jag lysande lärare, en möjlighet jag inte utesluter!

I fredags när jag kom hem väntade ett vitt fint kuvert på köksbordet. I det låg en bröllopsinbjudan! Så festligt, och så roligt att få gå på bröllop! Bröllopet är i början av Juni, och det är en vän till John som ska gifta sig. Brudgummen i frågan är en sådan som inte har facebook. Han dyker dock upp lite då och då här och där. Precis som när inbjudan dök upp var det ett trevligt tillskott i vardagen! Klädseln är mörk kostym, vilket jag efter lite googlande förstod innebär klänning för mig som slutar vid knäna eller efter, inte långklänning dock. Jag tänker mig en blå klänning som mormor ska sy, ovetandes är hon än så länge… hehe. Tänker mig en uppföljare av min 50 tals klänning så mönstret finns ju redan! Tror det kan bli en användbar klänning i sommar.

I helgen var ju då operasångaren hos oss i Virestad. Vi övade mycket andning och teknik. Roligt och välbehövt, men svårt. I söndags var det Alla Hjärtans dag och vi fick visa upp våra skills för allmänheten i en musik gudstjänst. Efter det väntade Alla <3 middag hemma. Jp slängde in en saltrulle redan lördag morgon så den var lagom mör på söndag kvällen. Till det serverade han potatisgratäng och rödvinssås. Köttet låg redan upplagt på tallriken när jag fick gå ut i köket och bredvid den låg en grå,grön liten klump.” Det är det bästa på kronärtskockan, hjärtat. Som jag har delat på. En halv till dig och en halva till mig”. Hur fint? Även om jag bara luktade… Men det gjorde ju att jag kunde ge halva mitt hjärta till honom!  

Sen slappade vi i soffan med Milton. Milton har ju aldrig fått vara i soffan. I gula huset var anledningen att vi hade en skinsoffa. Och när vi flyttade flöt det bara på så. Men det har ju gnagt ett par gånger. Så igår när vi låg skavfötters och Milton låg under soffbordet, kallade vi  på honom och klappade på soffan. Han tittade på oss som om vi inte var riktigt rediga. Vilket kändes bra för då vet han ju att han inte får vara där. Så John lyfte upp honom, och han kröp direkt upp i armhålan på mig och la huvudet på mitt bröst, och suckade så nöjt! Sen kröp han bort till John ett lag. Innan han så småningom hoppade ner och la sig under bordet igen. Tror det blev lite för varmt för honom. Han slickade dock oss helt rena som tack innan…

Jag och John träffades för första gången en sen torsdagskväll då han och Ludde ramlade in i vårt förtält på campingen i Norje Boke, och frågade vart festen var. 6 dagar senare skulle jag flytta till London. Vi träffades så ofta vi kunde hela helgen, för att sedan aldrig mera ses. Jag skulle ju till London och han tillbaka till Älmhult.

Jag skulle vilja säga att jag är en hopplös romantiker och föll rätt så pladask för John. Redan första kvällen på väg till toaletterna med Malin gjorde jag som prins John ( Robin Hood) och utropade, det är honom jag vill ha!  Det faktum att han där mitt i midsommar natten tog fram sin telefon för att visa en bild på sin systerdotter som han precis fått, gjorde ju honom inte lättare att motstå! Nu visade det sig dock så att bilden inte alls var på Victoria utan på Ante som legat avtuppad i ett hörn. Vet inte riktigt vilket som var värst, att han låg avtuppad eller att vi var så fulla att vi inte kunde se skillnad på en 6 månaders liten tjej och en fullvuxen man? Men det fick jag reda på långt senare.

 Att han skulle falla för mig var ju mindre troligt och därför överraskade det mig en aning när jag på onsdagen vaknade upp av ett sms från honom, ” Lycka till idag Åkrell”. Stod det. Jag log hela vägen till flygplatsen och läste sms flera gånger. Sen grinade jag mest resten av dagen men ändå.

Min första fredag i London spenderade jag med Sophie vid Tower Bridge, vi var modeller och gick fram och tillbaka medans fotografen tog bilder på oss i våra blåa Barclays tröjor. Under tidens smsade jag med John som rätt som det var frågade om jag inte hade Skype, ” Jag måste ju få prata med dig någon dag!” Jag och Sophie gjorde där och då en High five, och fotografen muttrade lite surt.

Från och med den dagen pratade vi varje dag på Skype, om allt och inget. Jag kan inte komma på en sak vi diskuterade. Men en dag sa han plötslig, ”vänta lite jag måste fixa en grej”. Tyst satt jag och tittade på honom medans han klickade runt på sin dator. Sen log han och tittade in i kameran.

”Nu har jag bokat biljetter till London, jag kommer och hälsar på dig!”

Jag sa att det ser jag fram emot, ursäktade mig för ett toa besök, gick bakom datorn och gjorde en lite glädjedans!

Så två dagar efter att mormor åkt hem efter att ha firat min födelsedag med mig, kom han. På Gatwick flygplats 2 månader efter vårt senaste möte fick jag krama honom igen! Och ungefär det första jag sa var ” Wow, du har likadana skor som min mamma.” Han tittade ner på sina vita Nike skor med blå sträck, och hummade lite.

Ja sen kom då hemgången. Och den skrev jag ju om häromdagen. Han åkte hem till Sverige och kvar stod jag med brustet hjärta på Gatwicks flygplats, lipade som en tok hela vägen hem. Och i ett par dagar till. Familjen var på semester i Grekland så jag var själv hemma, huset renoverades, så jag satt i den stora sängen i gästrummet och lipade.

Den 22 september åkte jag hem, jag tog mitt pick och pack, tryckte ner det i två överlastade resväskor, två handbagage och så hade jag på mig 4 tröjor, OCH bär hjälp av Frida. På stationen stod mormor och väntade på en kram och hemåt bar det. Dagen efter stod jag vid macken intill 23:an vid första infarten till Älmhult. Infarandes kommer en blå SAAB, parkerar bredvid mig. Där i sitter John och ler mot mig i sin röda keps. Vi går ut och så kramas vi, hans ena hand dröjer kvar om mig, och det tillfället. Just den kramen började jag tänka på idag, vilket ledde till detta inlägg.

Resten är historia. I år är det 5 år sedan allt detta hände. Jag kan då inte begripa det. 2 katter, en hund, gula huset -  Södergården, och här är vi. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Och fortfarande finns det inget jag blir gladare av än att se dig le.

Every Love story is beautiful but ours is my favorite

Mitt nya  att-göra-när-det-inte-finns-något-att-göra jobb är att rensa ut folk som dött från vårt arkiv. Det är ungefär så roligt som det låter.. Men ändå rogivande. Jag får en lista på personer som dött varje månad. Sedan är det bara att börja leta, första dag. Den första i varje månad, sedan till fliken om vilken månad det är och i den fliken står de sedan sorterade efter födelse år… Jag har faktiskt haft ett par som varit födde 1916. Flest som är födda på 20 talet, en hel del 40-talister och ibland kommer det de som är födda senare. Vissa årtal kniper ju till värre än andra, 69 har jag haft någon, 83, och igår hade jag en pojke som var född 2007… Han fans dock inte med i vårt arkiv. För det roliga med listorna är att alla som står där INTE finns med i vårt arkiv… alltså måste jag hålla koll på vilka som inte finns med. Men jag ska inte ljuga, det är rogivande att kunna gå in där en halvtimme lite då och då!

Jag har varit så himla trött denna veckan och varje morgon när jag vaknat har jag haft ont i huvudet, det har sedan släppt på tåget varje morgon så jag har inte tagit någon tablett. Men det är ju ingen höjdare att börja varje morgon så. Jag har också ätit som jag vet inte vad. Hungrig hela tiden, måste ha något i munnen. Jag har själv diagnostiserat det som diabetes. Yay..

Igår efter att ha ätit 15 fiskpinnar typ så gjorde jag därför efterrätt till mig å Korven, JP that is. Fettisdagen var ju i tisdags och vi åt då båda semlor på jobbet, väl hemma skulle JP vaka direkt så ingen mysig fika blev det då inte. Så igår när jag landat i Älmhult sprang jag inom ICA för att köpa släta bullar som jag tänkte fylla med den sprutgrädde som blivit över sedan nyår. Jag vet, jag passerar ingen gräns här.. hehe. Dagen efter fettisdagen visade sig rätt snabbt vara fel dag att köpa slätabullar och hyllorna stod hopplöst tomma. Men, bredvid dem på en liten hylla fanns det släta bullar formade som korvbröd! Kan det bli bättre? Korvsemlor till världens korvälskare John? Tror inte det!! Så jag tog en påse, och hemma smörade jag kanten med nutella och fyllde dem sedan med grädde. Lagom stora och lagom mättande! Jag gillade verkligen denna varianten. Det är alltså inte något som jag hittat på utan de var tänkta att använda till semlor, årets nyhet typ.

Ikväll ska vår kör få lite andningshjälp av ett proffs. En opera sångare, typ. Jag kommer inte ihåg hans namn, men han ska vara känd. Han ska vara med på kvällens övning, samt så har vi en extra övning på lördag ett par timmar för de som vill. Och sedan har man fått boka in så vi ska vara i grupper på lördag och få mer personlig coaching! Nervöst, då jag blir så himla nervös när jag ska sjunga inför andra. Men spännande, se vad en riktig musiker säger. Och vad som kan förbättras och vad jag gör rätt. På söndag ska vi sedan ha en konsert ihop, en kärlekskonsert såklart, med tanke på alla hjärtans dag.

Det betyder ju att helgen nästan är fullbokad, jag vill helst dricka ett glas asti i soffan och somna vid 8. Får se om jag kan lyckas klämma in det någonstans.

Om två veckor är det löning, ÄNTLIGEN! Har ju inte fått pengar sedan i november då sista CSN kom. OK nu ljög jag, har fått in pengar faktiskt. Men 3 månader utan cash suger. Dock får jag ju bara lön för de två veckorna jag jobbade i januari nu, eftersom jag är timanställd så är ju min lön förskjuten en månad. Vilket betyder att min första riktiga lön får jag dagen innan vi åker till London. Passande eller?? Förskjuten lön är ju dock bra när jobbet tar slut. Jag jobbar ju till och med maj ut sedan börjar ju förhoppningsvis sommarjobbet direkt, men då får jag ju lön i juni ändå! För sommarjobbslönen är ju ofta också förskjuten!

Till frukosten i morse provade jag att dricka en kopp te, English breakfast tea. Det var sådär. Det smakar liksom varken bu eller bä?

Känns lite fjuttigt att jag som ÄLSKAR England, varken dricker Te eller öl. Får kanske börja prova whiskey så man kan supporta dem med något!

Ikväll blir det tacos och hockey hos Björnssons i vanlig torsdags anda. HV spelar inte utan istället är det Sverige som ska spela. Kul att alla kan heja på samma lag! ;)

Jag åkte med John, det var vår första gemensamma resa. Och jag hade längtat i över ett år på att få åka tillbaka till mitt fina, fina London. Väl på Kastrup som jag förövrigt tycker är nästan lika kul att spendera tid på som själva resmålet. Fick jag sådana flashback från när vi sa Hej Då på Gatwicks flygplats. Och jag blev så ledsen, och chockad. Varför tänkte jag bara på det när vi nu ska resa ihop? Jag är ju påväg ”hem” Och vi ska följas åt hela tiden!!

Nej, det var jätte lustigt. Väl framme hade vi det så mysigt och jag njöt så av att vara tillbaka. Sedan dess har vi flugit ihop vid ett antal tillfällen igen, både ihop och jag har flugit med andra. Och även om känslan inte är lika överväldigad som den var då finns den där. Den sorgen och övergivenheten jag kände när JP tog rulltrappan upp mot gaten. Jag vet att det låter fjuttigt, men det är nog det värsta jag varit med om.

Nu ska vi ut och resa igen! 18 Mars åker vi till Prag, det var min julklapp från JP. Han har varit där en del i jobbet och trivs så bra där, och vi har pratat länge om att åka dit på en weekend. Så jag blev verkligen glad över min julklapp. Helgen efter är det påsk och då åker vi till London! Påskdagarna är ju så lägligt att man är ledig fredag, lördag, söndag, måndag. Så det blir en fin liten weekend till! Lite kaka på kaka kanske, men när mitt vik är slut så börjar förmodligen sommarviket direkt, så det blir förmodligen ingen längre ledighet förens till hösten. Och jag har ingen möjlighet att ta ledigt framöver då en del utbildningar tar plats under våren. 

Påsken firar vi heller inte något speciellt så varför inte passa på då? Vi har ju ett passionsspel med kören under påsken, Kan inte komma ihåg om det är långfredagen eller skärtorsdagen vi brukar göra det, men vi gör ju det varje år med samma sånger. Så att jag missar ett år gör mig inte så mycket. Det är finare att få vara med John!

Jag sitter och hetsgooglar saker att hitta på. En borde ju veta det vid det här laget. Man har ju gjort de större grejerna. Harry Potter museet lockar ju något enormt, men har lovat att spara det till mamma och ev piff och puff kan följa med, Något roligare att gå där med dem som är lite intresserade. JP här tyvärr inget HP fan….

Men kanske det är dags för en musikal? Vart är de hetaste vintage stråken osv. Gräva djupare på allt det där ytliga jag redan gjort.

Måndag. Hur kommer det sig att helgen alltid går så vansinnigt fort, även om man inte gör någonting?

Vår datenight blev väldigt lyckad. Vi gick en sväng genom Växjö stad innan vi slog oss ned på Stars and Stripes. Jag hade ju fått tips om en annan restaurang som vi båda blev sugna på. Men de öppnade inte förens 5. Så vi tog en gammal goding istället. Som till min glädje ÄNTeLIGEN bytt ut deras chilibea mot vanlig bea. Tack för det.

Filmen var fin. Jag grät inombords under ungefär hela filmen, och ytligt lite mot slutet.  Jag hade ju ändå läst på om filmen, men blev ändå så himla chockad av slutet! Filmen var fin, och sevärd även om någon jävla Helen på DN total sågade filmen. Läste recensionen och efter att själv ha sett filmen fattar jag verkligen inte vad den bruttan dillade om. Alicia Vikander gör ett strålande jobb. Så duktig tjej verkligen. Bra där Sverige.

Lördag vart det sedan dags att åka tåg igen. Mot Malmö denna gång med mamma. Jag väntade in hennes tåg i Hässle-håla och satte mig mittemot med två kaffe och frallor.  Hon handlade och jag utgjorde sällskap. Efter en mycket njutbar lunch på Vapiano tog vi oss sedan hemåt igen. När jag skulle hoppa av i Hässle-håla för att ta anslutande tåg mot Älmhult, blir det lite sådär jobbigt. Det blir det när jag går ifrån henne, lilla klumpen i halsen (…..) Den släppte dock.

På kvällen åt jag och JP tacos och slö tittade på Mello. Vi enades om att alla sög men tyckte ändå rätt låtar gick vidare.

Söndag tog jag sovmorgon, vaknade tio i 8…. Det är verkligen något som går sönder i mig när jag vaknar och ser att klockan står på 07, visserligen 50 efter men ändå. 07 ? Vafan.

Så jag satte mig i soffan med min Brie ost, nagellack och greys anatomy och swatchade inför veckan.  Blir så jäkla mycket målande en dag under helgen eftersom jag inte kan måla något i veckorna. Framåt middag svirade jag om och gick en sväng i skogen för att se JP och Chrille fälla träd.

Det var vår i luften och fåglarna kvittrade så fint. Så jag satt en stund på verandan och läste i min bok. Det står två gamla soffor där som inte är vad de brukade. De ska slängas har jag bestämt. Fast  JP gärna vill spara dem. Men allt trä på dem är sprucket eller ruttet. Förra året köpte vi två ny fina trä gungstolar på IKEA, vi packade inte upp dem då eftersom vi skulle flytta, och de var tänkta till vår nya veranda. Men nu får de nog snart packas upp! Tror det kommer bli så fint! Jag vill måla om vår hall också, Den stora hallen alltså, den som är vid fin ingången och sedan leder upp till övervåningen. Vi har inte satt upp något på väggarna varken nere eller uppe. Och jag tycker det ser så himla tråkigt ut. Tapeten är randig i vitt, gult, svart och rött och pricken över i:et är en blommig bord….. Så nä, nu får det vara nog. Jag känner att det är ett sådant rum man inte tar tag i för man vet att man snart vill göra iordning det. Och nu blev jag plötsligt så super peppad  på att få det fint där! Måste samspråka med JP. Kanske hämta en färgkarta efter jobbet…

Jag tänker mig antingen en vit hall, jag är ju egentligen rätt så mot det, men jag inreder ju hellre med färg än i vitt och då kan ju vitt vara en bra bas. Rama in härliga tapeter med stora mönster och hänga på väggarna. Eller kanske en ljusgrå, det kan vara rätt snyggt också. Vi har ju en väldigt fin trappa i gammalt trä som man gärna vill ska synas. Sen är jag lite sugen på en ljus lila/rosa färg typ som denna

Den känns varm. Men jag tror det blir svårt att få igenom det..

Växjö bjöd på sin finaste himmel i morse, jag skymtade den från tåget redan i Gemla. Men väl i Växjö strålade den verkligen! Magisk.

Idag kommer JP hem, han ska ju möta mig på stan idag. Och så ska vi gå på bio. Vi ska se The Danish girl, där svenska Alicia Vikander är med. Filmen är nominerad till en rad Oscars. Jag känner mig nästan lite pirrig inför vårt möte. Vilket känns mysigt, mysigt att äntligen få kramas igen, och mysigt att man efter så många år faktiskt kan framkalla det där pirret ändå!

Igår var det kör, vi sjöng igenom lite sånger inför konserten på alla hjärtan dag, och lite inför Pingst. Vi sjöng Panis Angelicus så fönsterna skallrade. Idag på tåget lyssnade jag på inspelningen, oj så bra det låter! Inte illa pinkat för att sjunga på latin va.

Efter det vart det hockey-taco hos Björnsson. Nästan hela ligan på plats. Två döttrar, tre barnbarn och en svärson. En del av oss glades väldigt åt HVs vinst mot Frölunda, och skålade lite. En del skålande inte.

Idag är det fredag hela dagen, fredag innebär fredagsfika, vilket i sin tur innebär att jag inte behöver ha mackor med mig till frukost! Win win. När jag precis skulle stoppa första mackan i munnen ringer min telefon. Kul, jävligt kul. 3 patienter på hela morgonen så ringer de med ett akut. Mitt i frukosten. Så jag slängde ett låååångt öga på min brieost, och fick sedan lägga benen på ryggen.

Väl tillbaka slängde jag i mig resten för att inte hinna bli avbruten igen! Det blev jag såklart inte…

Fredagar är alltid väldigt lugna. Och ja, mer spännande än det där akuta EKG blir det inte. Klockan är två och jag har tagit TVÅ EKG på min avdelning och 4 på andra avdelningar…

Men snart är det slut, och jag får möta JP! Scoore!

Idag är hela vår avdelning full med brandmän. Vår avdelnings annars så lugna korridorer fylls med dåliga skämt och rakvatten. Skämten stör mig inte, men rakvattnet. God dag yxskaft. I Kronoberg får brandmännen, eller får och får. Varje år SKA de utföra ett arbetsprov = Arbets EKG. Jag tycker det är fantastiskt. Vilken service. Det är bra för dem och bra för oss som en dag kanske ska bli räddade.

Igår tillät jag mig då ha en dålig dag, så dålig att jag innan lunch bestämde mig för att åka hem och vara dålig. Jag låg på soffan och tittade mest på regnet. När jag sedan vaknade till och tittade ut var himlen blå, klar blå och solen sken. Jag ställde mig med händerna på diskbänken och lät solen värma mitt ansikte. Oh så skönt det var! Jag njöt till fullo, och kände sedan hur allt vände. Vilket fick mig att funder, jag är ju en vinter människa. Som bestämt hävdar att jag hellre fryser än svettas. Hellre åker skidor än ligger på stranden. Vad hände här då? Erik hade sagt D- vitamin. När jag fick feber i bilen på väg upp till fjällen, ställde han den diagnosen. När jag låg med ansiktet i kudden föreslog han att jag skulle gå ut och få lite D- Vitamin. ” Det är viktigt!” brööööl, svarade jag.

Det är lite konstigt med detta stället. I måndags hade jag så mycket att göra, så när det stannade av vid 3 och jag tittade på klockan var jag inte säker på om jag hade ätit frukost eller middag. Det hade jag givetvis ( missar inga viktiga mål!!). Idag har jag inte haft fler patienter än jag kan räkna dem på mina ena hand, och ändå vips är klockan 2! Snart fika… Mums

Idag har jag då gjort lite bisysslor, saker som behövs göras men som ingen hinner med. Slickat 60 brev. Tat lugnt de använder en slick-penna. Så tungan fick vila. Diskat och fyllt gel-flaskor, vattnat blommor.

Imorgon kommer JP hem, han har varit i Polen. Han ska möta upp mig efter jobbet och så ska vi ha Date-night. Det ska bli mysigt. Mest mysigt ska det bli att vi ska mötas här, i Växjö. Kanske står han vid huvudingången, eller möts vi på stan. Huujaah så jag ser fram emot det! J

Vissa dagar börjar helt enkelt med motgångar. Man kan känna det innan man slår upp ögonen, att det här kommer bli en sådan dag. Sen finns det ju de som då glatt tänker, äh jag ska vända den här dagen och göra den bättre!!!

Sådan är inte jag…. Jag accepterar att jag inte är på topp alla dagar, genom att låta mig själv ha dåliga dagar har jag också dagar där jag höjer mig högt ovanför medelsträcket. Det finns de som gillar medel, ligger där och fiser runt, har inga dalar men heller inga toppar. Jag tror inte ett dugg på att man kan eller ska ha rolig varje dag, hur vet man då vad som är roligt, om man inte får ha tråkigt också.

Idag var jag extra trött vid uppstigning, jag intalade mig själv att jag kunde sova på tåget. På tåget kunde jag inte somna, även fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Väl framme i Växjö är rulltrappan sönder. Stilla står den och vi som inte är så hurtiga som de som alltid tar trappan fick mindre glatt stega upp för den. En del vägrade och tog hissen. Det kändes lite overkill för mig. Alltså hade jag 1 timme efter uppstigning dagen första höga puls. Vilket inte brukar komma förrens jag landat på sjukhuset och tagit mig upp för de tre trapporna till plan 4.

Och nu har jag huvudvärk… sån skit. Skit dag, men jag ska njuta av den. Njuta av att inte le. Jag tycker det är rätt skönt faktiskt. Klart man får klistra på ett smile för patienterna, men sen får det vara bra.   

Sen kan man ju alltid hoppas att något oväntat får en att le.

I alla fall så är koderna ofta enkla. Och jag kan dem allihop redan. Dock tog det tid att lära sig nyckelkoden till en dörr. Den är kopplad till mitt kort. Ibland räcker det att hålla upp kortet mot dörren, men ibland vill den att man knappar in en kod. Damen i luckan log mot mig ” Här Hanna skriver jag ner din kod på en post it, den är Tolv trettiofyra.” ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH tänkte jag, vad är det för jävla dum kod. Hur ska jag komma ihåg den? Så första veckan gick och varje gång jag skulle igenom den dörren fick jag ta upp min fusklapp. Tolv trettiofyra, tolv trettiofyra. Tills en morgon då lappen låg på golvet i mitt skåp. Jag tittar på den,  Tolv trettiofyra, 12 34, 1234………………. Aeeeh va fan??

Jag hade alltså varit så låst vid tolv trettiofyra, som hon sa det. Och inte tänk eller sett att koden var, ett, två, tre, fyra. Fast det så tydligt stod på den gula post it lappen. Snacka om att jag kände mig rå korkad. Hur kunde jag missat det? Hur kunde jag vara så låst?

Det fick mig att undra hur låst man är vid andra saker. Finns det annat jag gör som jag också gör helt galet, bara för att jag inte kan se på det objektivt? Man undrar ju, förmodligen kommer jag inte inse det försen den lappen trillar ner också. Så det dröjer säkert. Men jag ska försöka vara med objektiv!

Idag är en dag då jag undrar. Jag undrar vad jag missar, jag undrar vad patienten på onkolog mottagningen tänker fast hen ler mot mig, och skrattar. Jag undrar hur min patient kan ha missat den stora infarkten hans hjärta varit med om, vars spår så tydligt syns på hens EKG, men hen själv inte känt av eller vetat om. Hur går det till? Jag undrar hur det gick till att jag lärde mig hitta så fort? Jag kollar inte alls i min bok längre. Jag har ju bara varit själv en vecka. Jag undrar hur det kommer sig att jag kan känna mig så levande här men samtidigt som att jag gick i dvala. 

Levande för att det jag gör har en mening, jag är viktig här, utan mig hade de haft det svårt. I dvala för att jag känner det så. Dagen går och jag flyter liksom runt, hjärnan hänger inte med, fötterna styr av sig själva mot hissarna, fingrarna trycker in personnumret, mina händer fäster elektroderna på alla de olika kropparna. Jag ler. Allt som att jag vore en trasig skiva som går om och om igen. Hur kan man vara så delad? Levande, och sövd. I dvala så till den grad att jag kunnat gå förbi min egen mamma i korridoren utan att reagera. 

Detta händer ibland när jag handlar mat. Jag tänker att jag är fokuserad, jag är fokuserad på att komma ihåg vad det var jag skulle plocka från hyllan, vad jag behövde till den maträtten. Jag tänker inte att oh jag kanske möter Magda i affären, eller kanske Maggan. Som att hjärnan inte kan hantera det, de ska inte vara där, jag kopplar inte dem med maxi utan maxi är mat, jag tar och jag betalar, punkt. Därför kan jag gå förbi folk jag känner väl. Vilket känns så himla lustigt. Jag borde ju se dem. 

NI vet när man ser filmer där de går i slowmotion, så känns det, alla runt mig rör sig i ultra rapid medans jag rör mig sakta. Har jag förresten sagt att jag är trött? Oh så trött. Somnar snart över mitt skrivbord.

Eller så är jag för lite intresserad av andra för att märka dem. Det kan ju vara så illa..

Lögner förresten. Vet ni hur ofta personer ljuger på ett sjukhus?. Väldigt ofta, vilket jag har så svårt att förstå. Tex så frågar jag ofta mina patienter om de har något problem med hjärtat, tar någon medicin osv. Nä säger de. När EKG sedan tydligt visar att personen haft en infarkt frågar jag igen. Tar du verkligen ingen medicin för hjärtat? ” Jo jag tar ju en liten rackare, hade en infarkt för två år sedan. Ser du de?” Varför? Hade jag visat EKG för en läkare och sagt att personen är frisk som en nötkärna, aldrig haft något hjärtproblem, hade den läkaren första sagt att det inte är sant och sedan förmodligen skickat patienten raka vägen till akuten.  För något som denna redan blivit behandlad för. Onödigt. SLUTA LJUG! 

Jag vet inte om man ljuger för sig själv eller och man skäms för vad man är. 

Jag är nog en rätt dömande person privat, men på jobbet så försvinner det. Jag känner att jag inte bryr mig. Jag gör ändå vad jag kan. Det spelar ingen roll vem du är. Mitt jobb är att hjälpa dig och då gör jag det punkt och slut.

En annan notis jag gjort är att de flesta gamla damerna har röda plånböcker. Summan av kardemumman är alltså att man kan åldersbestämma en person via färgen på plånboken. Känns gött, då min är svart, fast jag använder inte den. Utan min korthållare som är lila…. Ja ja inte röd i alla fall!