Jp säger att han absolut inte är en rutin människa, han är spontan och gör lite vad han vill när han vill. När han säger detta brukar jag antingen höja på ögonbrynet, ge honom fingret eller en box på armen. Bros helt och hållet på vilket humör jag är på. John är nog den mest ospontana människan jag känner. Han vill inte hålla med om det. När jag lägger fram bevisen tvekar han något men står kvar på sin sida, mest för att retas. Efter mer än 4 år ihop vet han att jag har rätt…

Idag är det fredag och jag har en härlig fredags feeling där nere i magroten. Den var det ett tag sedan man kände. Förra fredagen jag jobbade kändes det inte så mycket. Men jag tror det beror på att vi skulle åka till fjällen dagen efter. Det var mer semester feeling då. Idag är det då fredag och vid 4 tar jag helg! Så fint. Ser fram emot en kall Cider med is i mina fina glas när jag väl landat i soffan senare. Jag är också sugen på att se På spåret. Är jag vuxen nu eller?? 

Jag har lite böcker på mitt skrivbord om Elektrokardiologi, att läsa när jag får tid över. Det är svåra böcker och jag känner att informationen har vårt att fastna. Där emot är det bilder på EKG och lite övningar som är lättare att göra. Så där kan jag kolla oh jämföra med de EKG jag själv tar. På torsdagar har vi utbildning mellan 15-16. Det kan vara att man går djupare in på någon undersökning vi utför här, eller någon som undervisar utifrån. Igår var det en av våra läkare som skulle prata om arbetsprov, eller arbets EKG. Det är när man mäter EKG medans patienten cyklar, handcyklar eller går på ett löpband. Jag blev erbjuden att följa med och lyssna om jag hade tid. Gårdagen var väldigt lugn så jag följde glatt med min chef upp. På vägen berättar hon om läkaren. Läkaren som heter Olle. Det är för honom jag visar mina EKG. Han ger lite kommentarer varje gång, saker jag kan tänka på, pekar och visar, frågar hur patienten mår osv. Jag gillade honom från första början. Det visar sig att han inte bara är läkare, överläkare. Han är professor. Han är bland de bästa i Sverige på att tolka EKG. Han är känd internationellt för detta OCH är medlem i American Heart Associations expertpanel för EKG tolkning och EKG- kriterier. Han har skrivet en rad med böcker som används vid undervisning av EKG taging/tolkning. När jag kollar på mina böcker ser jag att han skrivit dem. Jag känner mig så star strucked. Och så priviligierad. Jag får jobba med honom. Jag får också veta att han gått i pension egentligen, han är inhyrd nu och är här några veckor då och då för att hjälpa till. Jag tänker ta all hjälp jag kan få!

 Det känns som ett privilegie att få jobba på ett sjukhus så stort som detta. Jag har också möjlighet genom mitt arbete att se mycket. Jag är mest på min avdelning. Klinisk fysiologi. Jag tar Vilo-EKG, mest på pre-operativa  patienter. På morgonen och på eftermiddagen har jag ibland andra patienter inbokade, patienter som ligger inne på avdelningar. Man faxar för att boka ett EKG. Så kommer jag med min vagn. Ibland ringer de, ”Jag har ett akut EKG” säger de. Men jag måste fråga. Är det verkligen akut, eller kan jag komma vid 1 på min runda? Det känns dumt att säga så, jag känner mig spydig. Men 9/10 sånger så kan det vänta. Ordet akut missbrukas, det är inte akut, men behövs ta idag. Dom kan vänta. Än så länge har jag bara haft ett riktigt akut. Och då behövde jag inte fråga om det verkligen var akut. Det hördes på rösten på sköterskan som ringde. Då tog jag min vagn och sprang mot hissen.

Ett sjukhus är fullt av en massa individer som jobbar för gemensamma mål, När jag kommer in på avdelningarna går jag nästan som i en dimma. Det springer folk till höger och vänster, öppnar dörrar stänger dörrar, skjuter sängar hit och sängar dit. I mitten går jag med min vagn. Alla jobbar för samma sak, men var för sig, även om det är i team. Alla har sin uppgift. Överallt myllrar det av människor klädda i vitt och blått som jobbar för en gemensam sak. Som en myrstack. Uppifrån måste det se ut så. Alla gångar i sjukhuset, som aldrig står tomma. Alltid folk överallt. 

Man ser så mycket, överallt hela tiden. Människoliv.

När jag hittade det där flimret, och läkaren klappar mig i ryggen. ”Detta gjorde du bra, det räddade ett liv.” Räddade ett liv tänker jag. Verkligen? Operationen som skulle hjälpa honom blir med största sannolikhet uppskjuten, istället får han nu genomgå andra behandlingar för att hjälpa sitt hjärta.

En bra sak med dåliga följder kanske, fast en av följderna är ju såklart livet. Och det är ju bra. 

Är det verkligen det jag gör när jag står där med min apparat, räddar liv? Det känns inte så när jag står med handen på en patients bröst för att räkna fram fjärde revbensmellanrummet för att kunna fästa V1, och frågar vad det är för operation hon ska göra. Och hon drar en djup suck och svarar, ” Jag har precis fått reda på att jag har bröstcancer, jag ska opereras på måndag. Det är en sådan chock fortfarande.” 

Chock var ordet….

Ibland är jag på onkologavdelningen, det luktar speciellt där. Jag kände det innan jag visste vad det var för avdelning jag var på. Det luktar sjuk. Många säger att de tycker det luktar sjuk överallt på ett sjukhus, det tycker inte jag. Det luktar rent, sterilt. Som hos tandläkaren typ. Men där, på onkologen, där luktar det sjuk. 

Det känns som en livsstil, det här med sjukhus. Som en grupp människor som vet, som vet vad man ser, hör och möter varje dag. Människor som förstår den verkande ryggen, de ömma fötterna. Människor som ler och nickar åt varandra från andra sidan salladsbaren på pressbyrån i entréhallen. 

Den där salladen förresten. Som jag har fnyst åt läkarna i serien Greys Anatomy när de äter sin sallad. Orka bli mätt på det liksom. 

Faktum är dock att sallad är bäst, bästa maten för en sjukhusarbetare. Alla är så nyttiga, har färsk sallad med sig till sin matlåda. Där sticker jag ut när jag värmer gårdagens Pizza med flottig sås på. Jag lotsas vara nyttig jag med. Det är ju egentligen inte min filosofi, men det känns skönt, jag går och står och äter sallad. Och så går jag i trappor. Visste ni att det bara inte går att åka hiss om man inte har en vagn med sig. Så är det, går man med en kollega styr denne mot trapporna och jag får haka på. Upp och ner. Vi hör hemma på 4 våningen så det blir en del trappor. När jag går själv tar jag hissen upp i alla fall. Lite rebelliskt sådär… I alla fall, när jag inte har mat med mig springer jag ner till salladsbaren, vi har en matsal och en kafeteria här också, har inte provat det ännu. Salladen funkar så bra, 40 riksdaler och jag har en lunch jag blir så mätt på. Lagom mätt, jag blir inte hungrig förens vid 5 och då har oftast JP middagen serverad! 

Jag har det rätt förspänt. Kommer bara tågen i tid så är jag mycket nöjd. 

Idag kommer JP hem, åh som jag har saknat honom. Det är alltid tråkigt när han är iväg, men från gång till gång så kan det vara lite skönt också. Jag tror vi båda uppskattar det. Men denna gången har det varit riktigt tråkigt. Och jag har känt mig rätt ledsen över att inte ha honom i andra änden av soffan. Bara att veta att han är där, för jag är inte direkt intresserad av att hänga med någon annan. Han är outbytbar med andra ord! Jag ska krama honom sådär länge och hårt. Det gör vi alltid när han kommer hem. Och så säger han ”Hej pullan” så fint så hela mitt hjärta svämmar över med kärlek för honom. 

Jag längtar efter lite mer saker än bara honom, men mest honom såklart. Nästa vecka bör OPIs nya kollektion New Orleans landa i min famn, det är Lola som ska placera den där, och det kommer kännas så fint! Och så längtar jag tills mars, då drar jag och JP till Prag. Han ska visa mig staden han lärt känna efter många resor med jobbet. Han har hintat om att där finns en OPI butik där… Waowwwaa! Längtar. Men trivs bra i nuet!