34

34 veckor gammalt är nu vårt lilla Ris. 34 veckor.. bara 6 kvar till BF. Kan ju bli mer men också mindre. Jag har en känsla av att det blir tidigare men känner att 1 Augusti vore en så himla bra dag. Synd man inte får välja!!

Nästa vecka har jag mitt sista besök hos min bm, sen går hon på semester och då flyttas jag över till Älmhult.

Just för stunden är jag så trött, alltså trött så jag vill lipa. Vilket jag inte riktigt förstår då jag varje morgon denna vecka känt mig pigg, eller ja så pigg en kan vara klockan 6.  Jag irriterar mig också på Sverige, landet lagom som är så jävla flata men ska ha en JÄVLA  massa åsikter om allt och vara så jääävla lättkränkta hela tiden. Blondinbella som just nu går igenom en skilsmässa skrev att hon känner det som att hon befinner sig i en tsunami och det hon försöker göra är att stå stadigt och ta djupa andetag. Detta har diverse skvallerblaskor skrivit STORA rubriker kring och drabbade och anhöriga av tsunamin som ägde rum 2004 rasar mot hennes ordval. Jag menar Kom för fan Igen….!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hade hon skrivit att hon jämförde sin skilsmässa med att befinna sig i Thailand juldagen 2004 i DEN tsunamin hade jag förstått ilskan. Men hon drar en parallell mellan två katastrofer, två TYPER av katastrofer. Det har varit flera tsunamis sedan 2004. Inte fan ser jag JP ligga och grina när någon säger att ”Det stormar lite i mitt liv nu” eftersom han i Gudrun stormen förlorade mycket skog! Likadant gällande debatten med banderollerna på studentflaken. JA en del har tagit detta för långt, ja en del har skrivit vidriga saker. Men det är fan bara pojkarna som får skiten för detta. När flickorna kontrar är de istället rebeller, modigt att de vågar ta ner macho kulturen. Igen SKÄRP ER FÖR FAN!! Sån jävla dubbelmoral.

Märks det att jag är lite lättstött nu för tiden? Från att där i början varit likgiltig mot ungefär allt till att reagera på allt. Hehe så fint att kunna skylla på hormoner.

Ett annat problem som jag upptäckt under framförallt senare delen av graviditeten är maghetsen. En hets jag inte kunde förstå innan och verkligen inte trodde skulle drabba mig. Men det har den, jag vet att när folk säger till mig att ”Åhh så stor du blivit” ” OJ nu syns det verkligen” Så menar de inget illa, men det känns seriöst som en kniv rakt i hjärtat. Varför kan jag inte förklara. Jag svarar oftast bara med ett leende och JP säger att man ser hur jag försöker krypa ur skinnet… Jag vill bara skrika att jag minsann bara gått upp 7 kilo och att jag ligger EXAKT på kurvan, jag är på centimetern exakt så stort som jag ska vara. Liksom jag är i 8 månaden jag bär på ett barn som är ca 42 cm långt och väger 2 kilo, klart som tusan det syns! Igår var det på riktigt en som frågade om jag var säker på att jag inte skulle ha 2…. Jag brukar kunna vara rätt slagfärdig, men jag sa att jag var rätt säker på den saken, samtidigt som jag mördade henne i mitt huvud. När jag har läst artiklar gällande detta så ger de ofta förslag på vad man kan säga istället. ”Vilken fin mage du har” är det vanligaste. Jag vet inte hur jag skulle svara på det heller, men det handlar om att jag är dålig på att ta emot komplimanger. Att berömma min mage är ju att berömma mitt barn, att berömma det jag gör just nu, och det kan verkligen behövas ibland. Då lämnar man i alla fall mig glad inombords istället för lipig.  Så prova med det istället. Jag vet att jag själv sagt det ovanstående innan, och som de flesta andra inte menat något illa, för man kan nog inte förstå hur det känns innan man själv varit där. Jag har inte kunnat det i alla fall. Sen tror ja en del bärnstenar glömt helt hur det var för dem själva. Eller är det som när folk frågar Hur mår du? Och man svarar Jo tack fint. För det är ju så man svarar. Vår präst sa att det är så vi printat in det, och när man frågar Hur mår du? Är man då beredd eller villig att ta emot svaret? Vill jag höra sanningen? Fråga istället Hur mår du egentligen? För att visa att ja, jag finns här. Du kan berätta för mig.

Lite så känns det med graviditeten, folk vill höra att man flyter runt på rosa moln och att allt är underbart, att jag längtar så efter mitt barn. Sen är de jääävligt snabba med att fylla i ja njut medan du kan, sen är ditt liv SLUT. OVER. Ingen mer sömn, egen tid på MINST 18 år! Dessa människor vill jag också ge fingret. Två stycken faktiskt, i ögonhöjd.

Men för mig har inte graviditeten varit så härlig. Jag tycker mest det är jobbigt. Klart det är värt det. När jag på kvällen masserar mina ben som är svullna och har stora märken efter strumpkanten och jag känner riset ge mig en liten puff så tvekar jag givetvis inte en sekund på att det är värt det. Jag var rätt inställd på att jag skulle tycka det var super mysigt hela tiden, njuta hela tiden. Därför blev det ju klart ett riktigt magplask när man sedan spydde konstant i 17 v plus 3 veckor till då huvudet inte riktigt kunde ta sig ur rutinen att kräkas vid lagom lämpliga tillfällen…

Nu mår jag ju bra så och har gjort ett tag, och tiden då jag hade kräkfest känns riktigt avlägsen. Samtidigt som när jag tänker tillbaka på det känner att shit jag har ju varit gravid sedan november, så har det gått så fort! Liksom det är så lite kvar, och alla har hela tiden sagt att det är så drygt nu mot slutet. Det finns ju givetvis tid för det att ändras, men so far går det bara snabbt. Något som inte går snabbt är mina arbetsdagar. 12 st kvar för att vara exakt. Och ALDRIG har tiden gått såååå långsamt.

En ny jobbig grej är halsbränna. Ingen höjdare alltså, känns som att strupen ska gå sönder. Har varit nästan konstant nu i ett par dagar. Hoppas det släpper fort, snart, helst igår.

På lördag ska jag på wedding, jag tar givetvis Riset med mig och JP. Han i kostym, jag i långklänning och Riset näck. Vi ska försöka ta lite preggo bilder också innan. Har inga bilder på mig i princip som preggo. Har två typ från London, och det är ju ett par veckor sedan.

Jag har klippt mig också, samma frisyr som innan fast kortare, då det kommer växa ut till samma längd lagom till min birthday. Är dock så himla nöjd med längden just nu! Love it, körde på samma färg som de senaste gångerna också, det känns som en keeper. Igår svängde jag inom och köpte mig en plattång också, en sådan man kan locka håret med också. Samma märke som min hårfön, alltså svindyra men svinbra. Seriöst, om en lekman som jag märker så stort skillnad så gör det en del. Provade två lockar igår lite snabbt och jag klarade det! Bra Hanna. Till Hanna Från Hanna önskar Skatteåterbäringen.

Sen kommer amerikanarna också och så är jag å JP lediga heeeeeeela nästa vecka. Sen är det midsommar i Norje. Vilken top vecka alltså!

Årets första besök i Norje är redan gjort. Jag och mamma var där förra veckan under Sweden Rock! Det var vårt första besök på denna festival trotts att vi bott nära hela livet typ. Dragplåstret var Aerosmith som just nu gör sin avskedsturné Aero-vederci baby! Mamma fick detta i julklapp av mig och Virran. Vi hade båda sett lite liveklipp från deras turné på facebook men man kan ju aldrig veta exakt hur det ska bli. Och hur de ska låta. När de flesta låtar man lyssnar på spelades in under 80-talet. Sångaren Steven Tyler är ju tex född 1948. Alltså två år yngre än mormor ginco. Men kvart över tio PM drog de igång, och sen var det show till tolvslaget. Och det lät så bra, det var så bra. Bra ljud, bra låtar, bra väder, bra sällskap. B R A ! ! ! Känns så sjukt att man fått se dem live. Fått höra min favoritlåt live. Och glädjen över att de lät så bra, det var nästan som på skivorna! Mycket fin kväll!!

Sen var det student, Emil. Emil tog studenten. Så sjukt. Han är ju bara 10 år gammal!

Givetvis är han äldre, typ 19 men sist jag kollade var han 10. Studenten tog han och jag var på plats på Önnestad och hängde en Alkoholfri öl runt halsen på honom. H Ä M N D.

Sen åkte vi till Kajesträdet och så åt jag 8 portioner smörgåstårta. OCH fick äntEligen krama min John, han hade flugit till Litauen redan söndagen veckan innan så nästan en vecka utan honom. Jag hade visst varit rätt sysselsatt under hans frånvaro, men tråkigt alltså!

Jag känner mig lite disträ också, tror det är därför jag hakar upp mig på en massa oviktigheter (se starten på mitt inlägg ;P ) Står i preggo appen att det är högst normalt att bli det då kroppen och huvudet förbereder sig på den kommande förlossningen. Grejen är den att jag inte känner mig speciellt orolig utan ser faktiskt mer fram emot det, det är ju liksom rätt oundvikligt nu. Men kroppen brukar ju ha bäst koll. Känner att jag har svårt att fokusera, vandrar lätt iväg i tanken.

Nej, bara två dagar kvar till en veckas semester, hepp hepp. Riset gör High five i maggen! :D


Trailz

Idag har jag haft två patienter, båda män och över 80 som efter undersökningen har tagit mig i handen tittat på mig sådär sött tackat och sagt ” Ha det så bra nu” och nickat. Jag misstänker att det har med kulan å göra. Kulan som varje gång jag tar mig tid att titta i spegeln verkar ha växt ytterligare ett par centimeter, utåt. Såklart.

Första halvan av graviditeten var standard frågan ” Vet ni var det blir?” 100% ett barn, svarade jag i mitt huvud. Men utåt skakade jag bara på huvudet. De kändes, känns så himla oviktigt att veta. När jag väl sett 4 kammarbilden på Risets hjärta på ultraljudet och lipat lite där i mörkret så spelade det ju ingen roll om det är snopp eller snippa. Jag behöver inte veta nu, jag kommer ju få reda på det så småningom. Faktiskt som en av de första.

Nu är standard frågan ” är det en vilding?”. Jag menar inte att vara dryg nu, jag ställer själv dessa frågor till andra preggosar. Men jag har funderat på det där med vild.

Alltså jo, nu känner man ju alla rörelser, hela tiden. Känner att det rör sig, men vilt ? Njjaaa. Jag har mer intrycket av att riset verkligen är sitt pappas barn. Lung och metodisk. Jag upplever det inte som rastlösa sparkar. Utan det är mer som rörelser vid förflyttning eller att det lilla livet sträcker på sig. Lite buffar sådär ibland. Om jag tittar på telefonen eller läser och har armen/armarna på magen kan jag ibland få en liten buff där. Som att jag trycker för mycket, och försöker jag buffa tillbaka när jag känner att nu ligger det något precis här så flytter h*n sig bara. Får sällan en kick tillbaka. Och det känns väldigt mycket som John, hade det varit en lite vilde där inne, kanske mer lik mig. Hade jag nog jäklar fått en spark tillbaka när jag envisats med att peta på den.

Men det gör mig glad, en lung och harmonisk bebis känns fint, och John är ju en av mina absoluta favoriter så ett litet Ris som liknar honom gör mig bara glad.

Annars svettas jag mest, något kopiöst alltså. Är så varm heeeela tiden. Vilket är lite jobbigt, känns som man kommit i puberteten igen. Knyta skorna är näst intill omöjligt, om det inte finns en pall i närheten där man kan slänga upp benet.

Igår var jag INTE lung och harmonisk, eller kanske harmonisk förresten, euforisk helt klart. Vi hämtade ut vår vagn!! Jag tänker skriva min nu, men vi har delat på summan för allt. Men MIN Stokke Trailz. I blått. Den är underbar, så fin såååå fin. Babyskyddet från Besafe är också fint, blev himla nöjd med mitt färgval. Och jag kan verkligen knappt förstå att det ska sitta en liten bebis där i. I det där bebisskyddet ska vi få ta med vårt ris hem i. JP vill packa BB väskan. Jag försöker komma på ett sätt att lösa det på samtidigt som jag använder de prylar som ska packas ner.. Hehe. JP vill också klä in hela baksätet i bilen i svarta sopsäckar, det stod tyvärr så i preggo appen. Kunde vara bra ifall vattnet skulle gå…..

Vi har gått på föreläsning också ” Att föda” hette den. Det var intressant, och jobbigt att sitta i två timmar.

Det är också varm ute, och krösatågen har börjat gå igen THANK GOD! Höll på att bryta ihop senaste månaden eftersom de där jääävla tågen aldrig kunde gå i tid, öresundstågen är skit!

I dagsläget har jag 24 Twenty four Tjugo fyra arbetsdagar kvar att arbeta. Känns liksom gött. Många har varnat att den där sista tiden är så dryg, men jag tänker mer att om 24 dagar går jag på semester, för det gör jag. 1 veckas semester innan mamma ledigheten börjar. Men jag ska försöka se det som 3 veckors semester och sedan ska jag börja vänta på riset. Min första betalda sommar semester. Ser fram emot den, ser fram emot lite tid i Blekinge. John är inte så förtjust att jag ska hänga där med hans mor och systrar utan honom. Försöker intala honom att jag faktiskt förmodligen är i bättre händer där än hemma ensam eftersom hälften av dem faktiskt fött barn. JP är inte övertygad. Han är känsligare än vad jag trodde hihi


2017-04-06

I onsdags började jag läsa en ny bok. Martina Haag’s ”Det är något som inte stämmer” Den har stått i bokhyllan ett tag, köpte den på någon rea. Den handlar om hennes skilsmässa från Erik Haag. Han lämnade ju henne för kollegan Lotta Lundgren. De gör ju Historieätarna ihop på SVT. Jag älskar det programmet och gillar dem ihop. De har liksom kemi, men det kan ju förklaras såklart.

Anyway. Jag tänkte väl när jag köpte boken att det kunde vara intressant att läsa andra sidan av det hela. Myntet har ju alltid två sidor som bekant.

När jag visade John boken och förklarade dess innehåll suckade han mest. Jaha det blir en skoj vecka. Han syftar på det faktum att jag har en tendens att hänga upp mig på saker jag läser. Och så sant som det är sagt. Fram tills i onsdags läste jag 5 boken ur Diana Gabaldons serie Outlander. Älskar dem, har dock haft ett litet uppehåll med läsandet på tåget pga illamående. Men nu är jag tillbaka.

Under tiden jag läste Outlander kunde jag fundera på varför min och John kärlek inte var lika intensiv som Clair och Jamie’s. Och nu när jag kommit halvvägs ( tat lugnt boken är väldigt tunn) i Martinas bok kan jag inte förstå hur bra jag och John har det.  Vi är inne i en väldigt mysig period.

Det är slutspelshockey och kanal 12 visar matcherna, givetvis med en reklam paus i varje avblåsning. Men man får ju se en del i alla fall. Så igår när vi kom hem stod Kalopsen redan och puttrade i crockpoten. Jp satte på potatisen innan han smet ut. Jag gick en runda med Milton och gick sedan in för att äta. Lagom tills jag tryckt i mig portion nr 3 kom John in. Lagom till Hockeyn. Så låg vi i soffan ihop och myste. JP med en hand på riset, ja i alla fall ett tag. Tills jag kände att nä nu börjar jag få russinhud på magen, nu får du rotera. Mellans HV’s mål (5-1 i tredje semifinalmatchen) läste vi skojiga inlägg på HVs facebook sida.

Förresten tror jag inte jag presenterat riset för er. Riset beräknas just nu vara 28 cm och väga cirkus 570g. För närvarande kan h*n slå kullerbyttor suga på tummen och hoppa på den ibland skojiga blåsan. Just nu skulle det lilla kornet kunna andas luft om det ville sig, men för säkerhets skull ser vi gärna att h*n stannar kvar i säcken tills runt 1 augusti. Det där lilla riskornet som var just så litet och rätt obetydligt och verkligen inte märkbart har vuxit till sig rejält och gör sig både tillkänna och tillsynes en hel del. Jag tänker att de flesta av er som ev fortfarande går in här och läser redan känner till det faktum att vi, Jag och John ska bli föräldrar.

Något som är nästan lika roligt är att Anna och Emil också ska bli parents! För att inte riskera överboka förlossningen valde de att ha slutdatum 5 augusti, istället för 1 som vi.  Phu, där undvek vi den minan.. ;)

I alla fall så hade jag kunnat skriva ett lååångt inlägg om hur det är att vara gravid. Ett rätt ärligt inlägg, ett inlägg jag saknat rejält. För inte fan har jag läst någonstans utan massa fluff att man skulle spy konstant i 10 veckor. Inte kunna gå i trappor dricka cola eller äta skumtomtar på julen för att man helt enkelt inte kunde äta. Att sjunga ett solo på två meningar kändes som en jävla sonette medans man svalde kräkklumpar mellan varje ord. Men jag väntar lite med det, det kommer nog!

Just nu känner jag att jag snart är tillbaka, psykiskt. Och det känns skönt. Viktigt. Men jag är inte där riktigt ännu.

Idag känner jag sommar i luften. Fast det var kallt i morse och frosten fortfarande glimmade lite på bilen, lovar den blåa himlen utanför mitt fönster nu en fin dag.

Vet förövrigt att det var en halv evighet sedan jag skrev här. Bloggen var en fin tröst under min tid som Au pair och jag är så otroligt glad att jag skrev och dokumenterade så väl som jag gjorde. Det är verkligen en skatt för mig att kunna gå tillbaka och läsa. Så mycket som man glömmer. Jag kan också känna de känslor som jag hade då, bara genom att läsa inläggen. Och det känns också värdefullt.

Däremot känner jag att jag vill kunna skriva och spara lite om graviditeten också, för att kunna läsa sedan. Att de stora grejerna i mitt liv liksom finns sparade. Att folk sedan läser det, gör mig inte så mycket. Vill jag inte att ni ska det får jag väl sätta lösen på bloggen, det kanske kommer så småningom, vem vet.

Så Ny kategori till bloggen och kanske ett par inlägg framöver som ni får ta del av.

Läste precis igenom mitt senaste inlägg, om mina plans från nyår.

Nyår var fint. Jag hade tryckt i mig alla mina Legrigan innan 10pm och var så impad över att vara vaken. Vid denna tid var det bara vi, våra föräldrar, Anna och Emil och två utvalda mostrar som visste om det lilla riset. Eftersom vi bara var i v 10 ville vi inte göra det officiellt yet.

Vilket var svårt eftersom jag kände mig mer död en levande just då. Men jag och Anna hade planerat, hur man skulle hälla upp cider i vinglas och köpa någon alkoholfri skumpa osv. Jag var rätt säker på att de övriga gästerna skulle vara så pass berusade att de inte skulle märka om vi drack Black Tower eller Ica’s päroncider. Och det fick jag nog lite rätt i. Vid tolvslaget var jag så trött och illamående och JP så full.. hehe så ja vi kramade om varandra pussades snabbt. Innan öl stanken skulle sätta sig på mig ;) Sen gick jag och Anna upp och la oss, snicksnackade lite. Och somnade sedan. Jag sov dåligt, förmodligen eftersom jag överstigit min vakenhets tid med 4 timmar och mer. Så jag började nyårsdagen med att spy och förbanna det faktum att jag som nykter var den som mådde absolut sämst dagen efter. Vad är det för rättvisa liksom? Efter Oboy Juice och rostade mackor med kaviar vaknade vi sedan till liv lite.

Men jag stod där med John i alla fall vid 12 slaget. Och visste tack och lov inte att illamåendet skulle hålla i sig ytterligare i två månader. Utan såg istället fram emot ett nytt år, ett stort år. 2017 året då vi blir föräldrar. Han och jag, vi två. Till vårt lilla risgryn.