34 veckor gammalt är nu vårt lilla Ris. 34 veckor.. bara 6 kvar till BF. Kan ju bli mer men också mindre. Jag har en känsla av att det blir tidigare men känner att 1 Augusti vore en så himla bra dag. Synd man inte får välja!!

Nästa vecka har jag mitt sista besök hos min bm, sen går hon på semester och då flyttas jag över till Älmhult.

Just för stunden är jag så trött, alltså trött så jag vill lipa. Vilket jag inte riktigt förstår då jag varje morgon denna vecka känt mig pigg, eller ja så pigg en kan vara klockan 6.  Jag irriterar mig också på Sverige, landet lagom som är så jävla flata men ska ha en JÄVLA  massa åsikter om allt och vara så jääävla lättkränkta hela tiden. Blondinbella som just nu går igenom en skilsmässa skrev att hon känner det som att hon befinner sig i en tsunami och det hon försöker göra är att stå stadigt och ta djupa andetag. Detta har diverse skvallerblaskor skrivit STORA rubriker kring och drabbade och anhöriga av tsunamin som ägde rum 2004 rasar mot hennes ordval. Jag menar Kom för fan Igen….!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hade hon skrivit att hon jämförde sin skilsmässa med att befinna sig i Thailand juldagen 2004 i DEN tsunamin hade jag förstått ilskan. Men hon drar en parallell mellan två katastrofer, två TYPER av katastrofer. Det har varit flera tsunamis sedan 2004. Inte fan ser jag JP ligga och grina när någon säger att ”Det stormar lite i mitt liv nu” eftersom han i Gudrun stormen förlorade mycket skog! Likadant gällande debatten med banderollerna på studentflaken. JA en del har tagit detta för långt, ja en del har skrivit vidriga saker. Men det är fan bara pojkarna som får skiten för detta. När flickorna kontrar är de istället rebeller, modigt att de vågar ta ner macho kulturen. Igen SKÄRP ER FÖR FAN!! Sån jävla dubbelmoral.

Märks det att jag är lite lättstött nu för tiden? Från att där i början varit likgiltig mot ungefär allt till att reagera på allt. Hehe så fint att kunna skylla på hormoner.

Ett annat problem som jag upptäckt under framförallt senare delen av graviditeten är maghetsen. En hets jag inte kunde förstå innan och verkligen inte trodde skulle drabba mig. Men det har den, jag vet att när folk säger till mig att ”Åhh så stor du blivit” ” OJ nu syns det verkligen” Så menar de inget illa, men det känns seriöst som en kniv rakt i hjärtat. Varför kan jag inte förklara. Jag svarar oftast bara med ett leende och JP säger att man ser hur jag försöker krypa ur skinnet… Jag vill bara skrika att jag minsann bara gått upp 7 kilo och att jag ligger EXAKT på kurvan, jag är på centimetern exakt så stort som jag ska vara. Liksom jag är i 8 månaden jag bär på ett barn som är ca 42 cm långt och väger 2 kilo, klart som tusan det syns! Igår var det på riktigt en som frågade om jag var säker på att jag inte skulle ha 2…. Jag brukar kunna vara rätt slagfärdig, men jag sa att jag var rätt säker på den saken, samtidigt som jag mördade henne i mitt huvud. När jag har läst artiklar gällande detta så ger de ofta förslag på vad man kan säga istället. ”Vilken fin mage du har” är det vanligaste. Jag vet inte hur jag skulle svara på det heller, men det handlar om att jag är dålig på att ta emot komplimanger. Att berömma min mage är ju att berömma mitt barn, att berömma det jag gör just nu, och det kan verkligen behövas ibland. Då lämnar man i alla fall mig glad inombords istället för lipig.  Så prova med det istället. Jag vet att jag själv sagt det ovanstående innan, och som de flesta andra inte menat något illa, för man kan nog inte förstå hur det känns innan man själv varit där. Jag har inte kunnat det i alla fall. Sen tror ja en del bärnstenar glömt helt hur det var för dem själva. Eller är det som när folk frågar Hur mår du? Och man svarar Jo tack fint. För det är ju så man svarar. Vår präst sa att det är så vi printat in det, och när man frågar Hur mår du? Är man då beredd eller villig att ta emot svaret? Vill jag höra sanningen? Fråga istället Hur mår du egentligen? För att visa att ja, jag finns här. Du kan berätta för mig.

Lite så känns det med graviditeten, folk vill höra att man flyter runt på rosa moln och att allt är underbart, att jag längtar så efter mitt barn. Sen är de jääävligt snabba med att fylla i ja njut medan du kan, sen är ditt liv SLUT. OVER. Ingen mer sömn, egen tid på MINST 18 år! Dessa människor vill jag också ge fingret. Två stycken faktiskt, i ögonhöjd.

Men för mig har inte graviditeten varit så härlig. Jag tycker mest det är jobbigt. Klart det är värt det. När jag på kvällen masserar mina ben som är svullna och har stora märken efter strumpkanten och jag känner riset ge mig en liten puff så tvekar jag givetvis inte en sekund på att det är värt det. Jag var rätt inställd på att jag skulle tycka det var super mysigt hela tiden, njuta hela tiden. Därför blev det ju klart ett riktigt magplask när man sedan spydde konstant i 17 v plus 3 veckor till då huvudet inte riktigt kunde ta sig ur rutinen att kräkas vid lagom lämpliga tillfällen…

Nu mår jag ju bra så och har gjort ett tag, och tiden då jag hade kräkfest känns riktigt avlägsen. Samtidigt som när jag tänker tillbaka på det känner att shit jag har ju varit gravid sedan november, så har det gått så fort! Liksom det är så lite kvar, och alla har hela tiden sagt att det är så drygt nu mot slutet. Det finns ju givetvis tid för det att ändras, men so far går det bara snabbt. Något som inte går snabbt är mina arbetsdagar. 12 st kvar för att vara exakt. Och ALDRIG har tiden gått såååå långsamt.

En ny jobbig grej är halsbränna. Ingen höjdare alltså, känns som att strupen ska gå sönder. Har varit nästan konstant nu i ett par dagar. Hoppas det släpper fort, snart, helst igår.

På lördag ska jag på wedding, jag tar givetvis Riset med mig och JP. Han i kostym, jag i långklänning och Riset näck. Vi ska försöka ta lite preggo bilder också innan. Har inga bilder på mig i princip som preggo. Har två typ från London, och det är ju ett par veckor sedan.

Jag har klippt mig också, samma frisyr som innan fast kortare, då det kommer växa ut till samma längd lagom till min birthday. Är dock så himla nöjd med längden just nu! Love it, körde på samma färg som de senaste gångerna också, det känns som en keeper. Igår svängde jag inom och köpte mig en plattång också, en sådan man kan locka håret med också. Samma märke som min hårfön, alltså svindyra men svinbra. Seriöst, om en lekman som jag märker så stort skillnad så gör det en del. Provade två lockar igår lite snabbt och jag klarade det! Bra Hanna. Till Hanna Från Hanna önskar Skatteåterbäringen.

Sen kommer amerikanarna också och så är jag å JP lediga heeeeeeela nästa vecka. Sen är det midsommar i Norje. Vilken top vecka alltså!

Årets första besök i Norje är redan gjort. Jag och mamma var där förra veckan under Sweden Rock! Det var vårt första besök på denna festival trotts att vi bott nära hela livet typ. Dragplåstret var Aerosmith som just nu gör sin avskedsturné Aero-vederci baby! Mamma fick detta i julklapp av mig och Virran. Vi hade båda sett lite liveklipp från deras turné på facebook men man kan ju aldrig veta exakt hur det ska bli. Och hur de ska låta. När de flesta låtar man lyssnar på spelades in under 80-talet. Sångaren Steven Tyler är ju tex född 1948. Alltså två år yngre än mormor ginco. Men kvart över tio PM drog de igång, och sen var det show till tolvslaget. Och det lät så bra, det var så bra. Bra ljud, bra låtar, bra väder, bra sällskap. B R A ! ! ! Känns så sjukt att man fått se dem live. Fått höra min favoritlåt live. Och glädjen över att de lät så bra, det var nästan som på skivorna! Mycket fin kväll!!

Sen var det student, Emil. Emil tog studenten. Så sjukt. Han är ju bara 10 år gammal!

Givetvis är han äldre, typ 19 men sist jag kollade var han 10. Studenten tog han och jag var på plats på Önnestad och hängde en Alkoholfri öl runt halsen på honom. H Ä M N D.

Sen åkte vi till Kajesträdet och så åt jag 8 portioner smörgåstårta. OCH fick äntEligen krama min John, han hade flugit till Litauen redan söndagen veckan innan så nästan en vecka utan honom. Jag hade visst varit rätt sysselsatt under hans frånvaro, men tråkigt alltså!

Jag känner mig lite disträ också, tror det är därför jag hakar upp mig på en massa oviktigheter (se starten på mitt inlägg ;P ) Står i preggo appen att det är högst normalt att bli det då kroppen och huvudet förbereder sig på den kommande förlossningen. Grejen är den att jag inte känner mig speciellt orolig utan ser faktiskt mer fram emot det, det är ju liksom rätt oundvikligt nu. Men kroppen brukar ju ha bäst koll. Känner att jag har svårt att fokusera, vandrar lätt iväg i tanken.

Nej, bara två dagar kvar till en veckas semester, hepp hepp. Riset gör High five i maggen! :D