Trailz

Idag har jag haft två patienter, båda män och över 80 som efter undersökningen har tagit mig i handen tittat på mig sådär sött tackat och sagt ” Ha det så bra nu” och nickat. Jag misstänker att det har med kulan å göra. Kulan som varje gång jag tar mig tid att titta i spegeln verkar ha växt ytterligare ett par centimeter, utåt. Såklart.

Första halvan av graviditeten var standard frågan ” Vet ni var det blir?” 100% ett barn, svarade jag i mitt huvud. Men utåt skakade jag bara på huvudet. De kändes, känns så himla oviktigt att veta. När jag väl sett 4 kammarbilden på Risets hjärta på ultraljudet och lipat lite där i mörkret så spelade det ju ingen roll om det är snopp eller snippa. Jag behöver inte veta nu, jag kommer ju få reda på det så småningom. Faktiskt som en av de första.

Nu är standard frågan ” är det en vilding?”. Jag menar inte att vara dryg nu, jag ställer själv dessa frågor till andra preggosar. Men jag har funderat på det där med vild.

Alltså jo, nu känner man ju alla rörelser, hela tiden. Känner att det rör sig, men vilt ? Njjaaa. Jag har mer intrycket av att riset verkligen är sitt pappas barn. Lung och metodisk. Jag upplever det inte som rastlösa sparkar. Utan det är mer som rörelser vid förflyttning eller att det lilla livet sträcker på sig. Lite buffar sådär ibland. Om jag tittar på telefonen eller läser och har armen/armarna på magen kan jag ibland få en liten buff där. Som att jag trycker för mycket, och försöker jag buffa tillbaka när jag känner att nu ligger det något precis här så flytter h*n sig bara. Får sällan en kick tillbaka. Och det känns väldigt mycket som John, hade det varit en lite vilde där inne, kanske mer lik mig. Hade jag nog jäklar fått en spark tillbaka när jag envisats med att peta på den.

Men det gör mig glad, en lung och harmonisk bebis känns fint, och John är ju en av mina absoluta favoriter så ett litet Ris som liknar honom gör mig bara glad.

Annars svettas jag mest, något kopiöst alltså. Är så varm heeeela tiden. Vilket är lite jobbigt, känns som man kommit i puberteten igen. Knyta skorna är näst intill omöjligt, om det inte finns en pall i närheten där man kan slänga upp benet.

Igår var jag INTE lung och harmonisk, eller kanske harmonisk förresten, euforisk helt klart. Vi hämtade ut vår vagn!! Jag tänker skriva min nu, men vi har delat på summan för allt. Men MIN Stokke Trailz. I blått. Den är underbar, så fin såååå fin. Babyskyddet från Besafe är också fint, blev himla nöjd med mitt färgval. Och jag kan verkligen knappt förstå att det ska sitta en liten bebis där i. I det där bebisskyddet ska vi få ta med vårt ris hem i. JP vill packa BB väskan. Jag försöker komma på ett sätt att lösa det på samtidigt som jag använder de prylar som ska packas ner.. Hehe. JP vill också klä in hela baksätet i bilen i svarta sopsäckar, det stod tyvärr så i preggo appen. Kunde vara bra ifall vattnet skulle gå…..

Vi har gått på föreläsning också ” Att föda” hette den. Det var intressant, och jobbigt att sitta i två timmar.

Det är också varm ute, och krösatågen har börjat gå igen THANK GOD! Höll på att bryta ihop senaste månaden eftersom de där jääävla tågen aldrig kunde gå i tid, öresundstågen är skit!

I dagsläget har jag 24 Twenty four Tjugo fyra arbetsdagar kvar att arbeta. Känns liksom gött. Många har varnat att den där sista tiden är så dryg, men jag tänker mer att om 24 dagar går jag på semester, för det gör jag. 1 veckas semester innan mamma ledigheten börjar. Men jag ska försöka se det som 3 veckors semester och sedan ska jag börja vänta på riset. Min första betalda sommar semester. Ser fram emot den, ser fram emot lite tid i Blekinge. John är inte så förtjust att jag ska hänga där med hans mor och systrar utan honom. Försöker intala honom att jag faktiskt förmodligen är i bättre händer där än hemma ensam eftersom hälften av dem faktiskt fött barn. JP är inte övertygad. Han är känsligare än vad jag trodde hihi

Kommentarer
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: