Ja tro det eller ej men jag har inte gått i björnens fotspår och gått i ide. Även om det var allt lockande när tentorna hopade sig sista veckan i skolan.

 

Jag har jullov och det är för skönt alltså. Jag minns nu varför skolan inte var så dum!

Alla tentor är avklarade och jag har godkänt betyg i alla kurser. Nu släpper jag det och ska jobba på att glömma allt tills den 13 januari. Måste ha plats till det nya som ska lagras.

 

Jag har varit i London ( ja.. igen) med mamma. Det var helmysigt. Vi var med och invigde krubban vid Trafalgar square och så inhandlades det en och annan julklapp!

 

Väl hemma har jag klätt granen, den euforin sitter fortfarande i (!!!) ätit tre smörgåsar med farmors köttbullar på ( Jag fick dem igår så fler ska det bli!!

 

Just nu tittar jag på Kristie Allsopps Jul på tv. Hon gör blomster arrangemang med sin kompis Danny, han är präst och florist. Men jag kan lova att han inte haft Monica som lärare. ( stackarn!)

De står med sina sekatörer och KLIPPER av blommorna innan de trycker ner dem i oasisen.

Jag kan inte ens komma på någon sarkastisk kommentar till detta rävpisset. Skandal. 

 

Det som annars fyller mig med glädje just nu är mitt solo från gårdagens julkosert med el köro i el kyrko.

 

Min sister in law har en snutt på sin insta och den har jag nu lyssnat på ungefär 311 gånger... 

Det låter bra.

 

Jag började alltså min solo karriär i Virestad igår, med femte och sista versen från För dem som vandrar i mörker.

Vi gick in med ljus som fick allt att se mycket juligt ut. DOCK så skulle jag alltså hålla mitt ljus även när jag sjöng, i min vänsterhand. Och vänsterhanden valde att gå sin egna väg och ha ett eget parkinsson anfall, darra som ett asplöv, darra som Sanna Nielsens stämma. ni fattar. Tur att det inte satt några på första raden då de annars hade haft stearin i hela huet!

 

Men slutet gått allting gott!