Jag och John träffades för första gången en sen torsdagskväll då han och Ludde ramlade in i vårt förtält på campingen i Norje Boke, och frågade vart festen var. 6 dagar senare skulle jag flytta till London. Vi träffades så ofta vi kunde hela helgen, för att sedan aldrig mera ses. Jag skulle ju till London och han tillbaka till Älmhult.

Jag skulle vilja säga att jag är en hopplös romantiker och föll rätt så pladask för John. Redan första kvällen på väg till toaletterna med Malin gjorde jag som prins John ( Robin Hood) och utropade, det är honom jag vill ha!  Det faktum att han där mitt i midsommar natten tog fram sin telefon för att visa en bild på sin systerdotter som han precis fått, gjorde ju honom inte lättare att motstå! Nu visade det sig dock så att bilden inte alls var på Victoria utan på Ante som legat avtuppad i ett hörn. Vet inte riktigt vilket som var värst, att han låg avtuppad eller att vi var så fulla att vi inte kunde se skillnad på en 6 månaders liten tjej och en fullvuxen man? Men det fick jag reda på långt senare.

 Att han skulle falla för mig var ju mindre troligt och därför överraskade det mig en aning när jag på onsdagen vaknade upp av ett sms från honom, ” Lycka till idag Åkrell”. Stod det. Jag log hela vägen till flygplatsen och läste sms flera gånger. Sen grinade jag mest resten av dagen men ändå.

Min första fredag i London spenderade jag med Sophie vid Tower Bridge, vi var modeller och gick fram och tillbaka medans fotografen tog bilder på oss i våra blåa Barclays tröjor. Under tidens smsade jag med John som rätt som det var frågade om jag inte hade Skype, ” Jag måste ju få prata med dig någon dag!” Jag och Sophie gjorde där och då en High five, och fotografen muttrade lite surt.

Från och med den dagen pratade vi varje dag på Skype, om allt och inget. Jag kan inte komma på en sak vi diskuterade. Men en dag sa han plötslig, ”vänta lite jag måste fixa en grej”. Tyst satt jag och tittade på honom medans han klickade runt på sin dator. Sen log han och tittade in i kameran.

”Nu har jag bokat biljetter till London, jag kommer och hälsar på dig!”

Jag sa att det ser jag fram emot, ursäktade mig för ett toa besök, gick bakom datorn och gjorde en lite glädjedans!

Så två dagar efter att mormor åkt hem efter att ha firat min födelsedag med mig, kom han. På Gatwick flygplats 2 månader efter vårt senaste möte fick jag krama honom igen! Och ungefär det första jag sa var ” Wow, du har likadana skor som min mamma.” Han tittade ner på sina vita Nike skor med blå sträck, och hummade lite.

Ja sen kom då hemgången. Och den skrev jag ju om häromdagen. Han åkte hem till Sverige och kvar stod jag med brustet hjärta på Gatwicks flygplats, lipade som en tok hela vägen hem. Och i ett par dagar till. Familjen var på semester i Grekland så jag var själv hemma, huset renoverades, så jag satt i den stora sängen i gästrummet och lipade.

Den 22 september åkte jag hem, jag tog mitt pick och pack, tryckte ner det i två överlastade resväskor, två handbagage och så hade jag på mig 4 tröjor, OCH bär hjälp av Frida. På stationen stod mormor och väntade på en kram och hemåt bar det. Dagen efter stod jag vid macken intill 23:an vid första infarten till Älmhult. Infarandes kommer en blå SAAB, parkerar bredvid mig. Där i sitter John och ler mot mig i sin röda keps. Vi går ut och så kramas vi, hans ena hand dröjer kvar om mig, och det tillfället. Just den kramen började jag tänka på idag, vilket ledde till detta inlägg.

Resten är historia. I år är det 5 år sedan allt detta hände. Jag kan då inte begripa det. 2 katter, en hund, gula huset -  Södergården, och här är vi. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Och fortfarande finns det inget jag blir gladare av än att se dig le.

Every Love story is beautiful but ours is my favorite