Igår hade jag, vad man skulle kunna kalla för en mycket lyckad kväll. Dagen i sig var inget att hurra för, skidorna gled dåligt det var dimmigt blåsigt och jävligt kallt.

I ett försök till att rädda dagen intogs en styck kärleksmums på toppstugan lyktan, men varken den eller colan värmde mina tår och fingerspetsar.

Så jag nöjde mig med det och stakade hemåt.
Ringde och bokade grillbuffen på restaurangen och kände ändå lite flyt.

Efter ryggbiff kycklingfilé och annat gott ropade magen efter flytande "föda" Så jag hoppade över till tandådalen och hälsade på guldtior hemifrån, två till antalet och tillsammans utgjorde vi en fin trio.

Intog pianobaren framåt småtimmarna visade leg och någon arm.
Höjdpunkten för en ung tös var när man väl inne märker skylten på dörren 20 + leg.

Kvällen gjorde de frusna tårna värda och hemma hos hunden igen stupade jag i säng halv 3!!

Första uppgiften idag blev att sätta mössan på huvudet för att undvika att håret skulle trilla av, men en panodil senare intogs backe nummer 1 röd och nypistad. Tanken är den att är backarna så bra här bör de vara kungliga i tandådalen.

Men även den bäst gör misstag. Så nu knapras det på kexchoklad ( de hade inget snickers!!)
Är det värt några backar till eller ska jag bort och göra hundfjället igen?
Ensamheten blir ju mindre påtaglig här då sittliften endast rymmer 4 små rumpor här.
Hör så ynkligt!!

Ibland kan jag vara en elak person,
Nej säg inte emot mig, det är så...!!
Stod i lång liftkö och väl framme frågar hjälpen om jag är redo innan han kör upp galgen i röven på mig.
Varför fråga det liksom? Tror du jag ställde mig i kön om jag var oredo?
Så tänker jag. Men jag tackade för galgen och åkte vidare.

What to do liksom?

Nu får jag fika klart och sluta fnissa hysteriskt åt kvinnan som två gånger tryckt upp näsan i fönstret där jag sitter, öppna dörren?

*TjingTjing*