( klicka på bilderna för att se min kokkonst i större format)

Går in och hämtar kidsen. Börjar med att en annan liten terrorist unge skriker till flickorna att deras mamma har kommit för att hämta dem, och deras pappa också. För det första * Det där är inte Zoë utan Chiara du drar i. För det andra,* ser jag ut som en mamma???? Blev givetvis lite gnällande när flickorna upptäcker att deras päron inte är där utan jag. Så medans jag samlar ihop alla jackor och väskor lägger jag en liten förbannelse över terroristungen och hoppas den gör någon verkan. skitunge

Utanför dörrarna märker jag att regnet har tilltagit. En unge i varje hand. Jag njuter av regnet och tänker att detta är London som bäst. Kidsen springer med huvudet böjt över deras diverse gosedjur och får regnet att rinna längs deras ryggar.

Jag öppnar bildörren och ropar Get in! NOW Sen släppte allt. Jag jämför det med den gången jag överhörde en konversation på jobbet då den nyblivna mamman skrattade åt sin man som frågat om det inte bara var en flytning när hon skrikit att vattnet gått. Känner att det var lite samma sak här. regnet vräkte inte ner, det öste inte ner. Det forsade ner. Och så började det blåsa. Jag slänger in väskorna i bagaget, hoppar in i baksätet, och det är inte det lättaste med tanke på storleken på bilen. stänger dörren och hör hur biltaket får ta smällarna från forsarna. Sedan trär jag av mig skorna och lyckas vika mig dubbel trå gånger för att till slut hamna i framsätet bakom ratten.

Vägen hem sedan... Hujedamig. Fy fan rent ut sagt. Vindrutetorkarna vågade inte gnälla nu utan susadde i högsta speed över rutan och försökte förgäves få bort regnet.

Jag jämförde denna situationen med när jag i slutet av November början av December körde från Immeln hem, för att åka på Gospel. Det vräkte ner snö och vi kröp fram i 30 km/h. Det gick inte att se mer än ett par meter framför bilen, det var mörkt ute och hellyse var inte ett alternativ. Nu var det ju visserligen ljust ute. Men man såg inte mycket ändå.

Vid röljusen skrattade jag högt åt alla turister utan paraply som simmandes sökte skydd. Folk med paraply, som förövrigt har 0 effekt när det regnar så mycket och blåser. Så jag hade ju det rätt bra där inne i bilen.

Jag drömde mig dock bort ett tag att jag själv sprang runt där i gummistövlar och regnkläder och hoppade i de meter djupa pölarna. Drömma får man ju!

Kidsen var blöta men jag som sprungit fram och tillbaka mellan bilen och huset var blötast. Skjortan är fortfarande (San Marino- Sverige 0-1!!!!!!) blöt, men jag orkar inte riktigt ta av den. Hängde upp kidsen kläder som jag tvättat och funderade ett ögonblick på att hänga upp kidsen och my self på ställningen, men kom på att tre barn pallar nog inte ställningen med.

Kidsen utfodrades och jag låg mest på soffan. De badades och jag kände mig mer ivägen än hjälpfull. När klockan slog halv 8 hängde jag upp min tvätt som varit klar sen klockan 1 och slängde mig sedan i sängen med en Snickersglass. Heaven!

Knappade igång datorn

och nu har jag såhär fin utsikt där jag njuter av ryggläget och väntar på att en panodil ska hjälpa. Då mitt besök nr 2 hade vänligheten att ta med sig värktabletter till mig har jag knaprat ( hulk.... nej just det HURVA säger man ju.. ) i mig en sådan. Tror dock att dess effekt försvann när jag fick dela på den, och ta en halva i taget ( San Marino- Sverige 0-2!!)

För att nu helhjärtat återgå till fotbollen. Följer Sveriges match via minut för minut på fotbollskanalen. Då de inte visar denna match på tv här. Enligt uppdateringarna har Sverige haft målchans på målchans och först i 64 minuten gör de mål. SKÄRPNING! Hade dock varit kul att se matchen då San Marino har 7 gula kort och en utvisad. Sverige borde leda med ett par mer mål.

På Tv:n visas England vs Wales och det roligaste som hänt under andra halvlek  62 minuten nu, är väl att England sköt en bra bit över nyss. Så rolig är det matchen...