Det är ju rätt vanligt att man mår lite sämre i själen nu när hösten och mörkret närmar sig. Jag läser och stöter dagligen på männikskor som berätta om sin ångest över den nalkande hösten coh vintern.

Jag vet att detta är ett problem, och kanske även jag går ner några varv på varvmotorn när hösten kommer. Utan att jag egentligen lägger märke till det.

 

Men nej, jag vill och kan nog innerst inne inte se eller förstå problemet. Jag väljer att se ljuset.

Ja det kommer vara mörkt när jag åker till jobbet och mörkt när jag kommer hem, de få ljustimmar om dagen kommer jag spendera innanför sjukhusets väggar och spana ut över Växjö.

Och ja jag kommer förmodligen verkligen komma ifrån min springrutin för att jag inte vågar springa när det är mörkt ute.

MEN istället kan jag när jag kommer hem krypa upp i soffan med John, som inte heller kan jobba ute efter jobbet pga mörkret, vi kan tända ljus och mysa ihop. Jag kan ju springa när våren kommer, för den vet vi ju kommer.

Jag får hänga upp mina fina höst gardiner och ta fram ALLA mina fina ljuslyktor. John kan älda i kaminen som han tycker är så mysigt. Milton kan ligga under soffbordet och spana efter Harry. 

Jag kan måla naglarna.. hehe jag kan sortera mina foton som jag tagit i sommar och minnas den med glädje över saker vi gjort. 

Sen kommer älgjakten, jag hoppas på fina höstdagar, med klar luft lagom sol och det härliga färgsprakande motiv skogen erbjuder när jag sitter på pass. Att få se en älg eller två hade också varit fint, men jag njuter minsan av att få höra hundarna jobba eller drevkedjan tjoa. Och jag gläds lika mycket när någon av mina jaktkamrater får skjuta. Jag har ju än inte fått skjuta med min bössa annat än på skjutbanan, och vet ju faktiskt inte om jag verkligen kan, vågar, vill trycka av när läget kommer. 

 

Sen är det nästan December, månaden med stort D. jag får julpynta med ännu mera ljus, slingor och sedan sedan får jag ta in min gran, granen John kommer hugga på sin egen mark, sin egen gran. Vår gran. Den ska jag maxa med ljus och kulor, kulor från London, från Sverige, kulor med minnen från resor och fester. Varje kula har sitt eget minne. 

Kulan med texten Ho Bloddy Ho! Som jag köpte i London med mamma som fick mig att skratta så jag nästan kissade på mig där i souvernir shoppen. 

 

Sen är det nyår och då lyser vi allihopa upp himlen med färg och tackar för året som gått, för att allt vi fått vara med om fsom aktiskt gjort oss till de personer vi blivit. Klart jag inte kommer och stå där och tacka för de gånger jag gråtit mig till sömns, eller de gånger jag svurit över min egen rastlöshet, de gånger jag inte hunnit med allt jag velat göra. Men det är trotts allt alla de sakerna plus alla de bra och roliga sakerna som kommer att göra att jag befinner mig på just det stället den dagen och blickar upp mot fyrverkerierna. Jag vågar påstå att jag kommer stå där med John. Och det räcker ju faktiskt, med honom är jag hel, med honom står jag tryggt. Så på tolvslaget när vi ropat gott nytt år och välkomnat 2017 med en kyss, så lämnar vi mörkret bakom oss. Då kommer våren.

 

Jag njuter av att se löven skifta färg från grönt till gult, rött oranget och så småning om brunt. Deras död innebär ju starten på något nytt. Att de dör innebär att det sedan när det fått ny näring kommer att födas nya blad, nya gröna starka blad som kommer ge mig skugga till sommaren, fläkta mitt hår från nacken när jag svettas som värst. 

 

Vissa saker måste ju dö för att få komma åter. Jag måste ta död på mina rädslor för att kunna övervinna dem. 

Så var inte ledsen när löven börjar dala, och mörkret kommer. Det betyder ju bara att vi går mot ljuset igen. För vi vet ju att ljuset kommer, hur lite vi än tror på det när mörkret kommer vet vi ju innerst inne att det betyder att ljuset kommer åter. 

 

 

 

John ligger och snarkar i soffan, han vaknar bara till när jag tjoar till från mitt skrivande och United gör ett mål. 4 gånger har han fått vakna till hitentills. Snart ska vi åka till Växjö, John ska köpa en innebandyklubba och så ska vi äta. Jag hoppas på Pizza Hut. efter det ska vi titta på hockey, Lakers mot HV. Det är lakers första hemma match och det ska bli tifo som hela arenan ska få ta del av. Jag längtar! Det är en fin gemenskap där i början innan matchen drar igång. Jag ska ha på mig min HV tröja såklart, och hoppas att de kan stå emot Växjö bra. 

 

Samtidigt måste jag erkänna, för er. Aldrig för John.. att jag faktiskt kommit Lakers något närmre. Blir det bara en fin match kommer jag nog inte vara lika besviken om HV inte får vinna. Jag fick ju hjälpa lakers dit de är idag.. haha ja men nästan. Vilo- EKG är en viktig grej och jag fick hjälpa dem med det, ta i hand med dem alla. Har jag berättat om det?

 

Eftersom jag gillar hockey så var jag ju lite star-strucked. När Joshua Hennessy bad mig kalla honom Josh steg min ansiktsfärg från sådär lagom rosig till coca cola röd. Men det är ett fint minne, och skulle han göra mål ska jag tänka på det. 

 

Nu ska jag se om jag ev kan få till en lock eller två på mitt hår, mitt hår, jag är numera blondin och jag gillar det! 

 

Men hörrni glöm inte, se ljuset!