Oscar

Igår fick jag hem ett par glittriga byxor från H&M. de är blåa och glittrar kolossalt mycket! Jag köpte dem på rea för 120kr, billigt å bra. De landade i brevlådan samtidigt som mina pengar swichades över till Isabell som stått för biljett inköpet. En fin liten trio, ska i april se Alcazar i Kristianstad. Jag Bambie och Frida! Det ska bli så levandes kul, och eftersom vi inte tror vi har dansat färdigt efteråt tänker vi fortsätta dansa på andra ställen natten lång!

I går kväll fick vi en ny liten prins, Oscar Carl Olof hertige av Skåne! Ah så fint å bra, Oscar och Skåne. Full pott för Viktoria som vanligt! Vilken tur att vi har dem! Och vilken tur för Sverige, två Oscar samma vecka!

Igår började jag tape:a hallen då, det gick bra och jag han med hela biten där nere och började en bit på trappan! Tänkte försöka hinna med lite ikväll innan kören också, vill ha så lite som möjligt å göra imorgon kväll men också kunna börja måla direkt på Lördag!

Jag har alltid varit rätt så säker på att allt som händer sker av en anledning, klart att det inte alltid går att finna ro i det. Verkligen inte, men jag har ändå alltid haft det med mig. I morse slog det mig verkligen att det är så, saker som gjort mig så besviken tidigare i år är jag rent utav glad att skedde idag! Enbart för att det gör att jag slipper göra svåra val och vara oviss idag. En sån tur!

Igår fick jag också hem första inrednings prylen till vår nya hall! Ihhhh, den var precis så fin som jag hoppades den skulle vara!! Jag monterade ihop den direkt och sprang ut för att se hur den skulle passa på sitt nya ställe, och tänka sig PERFECT match! Den passade perfekt och kommer se SÅ bra ut med grå bakgrund! Grejen är en svart bokstavsgirlang, jag skrev Södergården, såklart. Och där jag hade tänkt hänga den passade den perfekt! Vi ska bara ta bort en av dörrarna, vi har tre i hallen. En som leder ut, en in i vardagsrummet och en in i biblioteket. Alla utom den ut öppnas med dörren in i hallen, och de står ju alltid öppna för att värmen ska kunna glida runt och göra det skönt. Men då försvinner den enda väggen där man kan göra något roligt i hallen, samt att det blir onödigt trångt när det kommer mer än en åt gången! Så den mot biblioteket får nog åka av.

Nu är det snart hemdax och sen kördax!


Glader

I morse sov jag så gott något längre är vad som är, i bilen på väg mot tåget i ilfart, förklarar jag lugnt för John att missar jag tåget är det mitt fel, och det går ju ett vid 7 också, det är ju inte hela världen om jag missar detta. Vi behöver inte hetsa upp oss! Väl på stationen 06,39 ( Tåget går 06,40) Ropar de ut att mitt tåg är försenat. Så inte förens 06,55 rullade det in på stationen. På tåget börjar jag reflektera över morgonen, vad hände egentligen. Jag fick ringa John och säga att jag nog är sjuk, ” Jo jag sa ju det redan igår när du plockade ur diskmaskinen vid halv 10” sa han. Jag kände mig så glad å lätt i morse. Jag känner mig fortfarande glad! Det passar inte min image, sarkasm, realism och pessimist har ju varit lite utav mina ledord.

 Igår fick jag så fina news som jag inte tänker dela med mig av offentligt riktigt ännu, när jag fick dem hade jag så ont i huvudet så jag tackade mest och pustade ut. När huvudvärken äntligen släppte vid halv 9 tiden kände jag mig lättad, jag låg i soffan i Lindhult mellan John och Milton så jag var väl inbäddad. Anledningen till huvudvärken var att jag kom in i ett sådan flow på förmiddagen i arkivet och lämnade det bara en gång mellan 8 och 11,30. Arkivet är väldigt litet och väldigt ont om luft och så måste man fokusera på siffror. Eftersom flowet inte ville stanna av fick jag gjort så himla mycket och inte förrän jag gick där ifrån kände jag att det vart dumt att jag inte öppnat ett fönster. Försökte dricka allt jag kom åt, nästan, under dagen, men det behövdes lite piller och pulver för att det skulle släppa.

Idag har hela dagen bara försvunnit typ! Jag har fått lära mig att assistera läkaren vid ultraljud av hjärta, det är spännande och roligt. Helt plötsligt är jag med på 3 undersökningar, även om jag har hjälp på en del av dem, så idag har det varit stressigt. Men bra stressigt!

 

Ikväll ska jag nog börja tape:a upp hallen! Är så sugen på att börja måla!! Och inreda, hur skojsigt är inte det?


Oscar

I natt gick Oscars galan av stapeln och Sverige var nominerade i två kategorier, Bästa kvinnliga biroll och bästa smink ( typ, för 100 åringen ni vet)

I morse fick vi vakna upp till dem fantastiskt glada nyheterna att Alicia Vikander VUNNIT! Så roligt för henne och så värt det. The Danish girl som är filmen hon vunnit för är en fin film, och hon gör verkligen en strålande insats. Undrar hur den där haggan på DN känner idag, hon som total sågade hennes insatts och tyckt filmen var katastrofal!

Men filmklippet som fick mig mest tårögd, ok jag lipade till Alicia Vikanders tal också, men här rullade tårarna verkligen. Var när Leonardo DiCaprio ÄNTeLIGEN fick sin Oscar, och hur Kate Winslet satt och grät hela tiden. Asså de två. Bättre blir det inte. Vilken vänskap!

I lördags firade jag födelsedag, fint att fira 23 års dagen från augusti 2015 i februari 2016! Men Chrille gick på Kina tid på min birthday, så han är förlåten. Jag JP, Chrille och kasen åkte till Vida arena för att se Lakers-Rögle. Spännande match som tillslut avgjordes på straffar.

I söndags den 28/2 var de 1 år sedan vi blev flockkompisar till Milton. Känns som att vi haft honom mycket längre än ett år!

Man utd spelade mot Arsenal och jag bestämde mig för att inte se matchen då jag rätt kallt räknade md en förlust, å det finns fan inget surare än å förlora mot just Arsenal! Men när telefonen plingat 1 och 2-0 till United fick jag pausa Sex And The City och fick sen se nybörjaren pricka två mål mot Wengers pojkar. Arsenal gjorde sedan 2-1 men utd ryckte igen och gjorde 3-1. 3-2 kom för att inte bli mer, tack och lov. Härlig vinst! Höjdpunkten vart dock Van Gaals dyk för att visa fjärde domaren hur Arsenal spelaren filmat. HAHAHAHAHAHA som jag skrattade!

Idag ska jag hämta färgprover! I helgen sticker JP på grabbresa och jag tänker göra en make over på fin hallen. Om någon känner för att komma och sitta i trappan och prata med mig går det utmärkt!

Det roliga är att det då blir å inreda snart! Tjohoo! Ytorna för möbler är ju rätt små både uppe och nere.. men det ska nog lösa sig. Hoppas kunna hitta vackra affischer i Prag och London. Som den lilla pricken över i:et.


ett tag iaf

Vad jag kan mycket. Jag kan binda blommor, byta ut ett såll på en sikt, sätta EKG och sjunga fint. Jag kan så mycket.

Igår låg jag hemma och hostade sönder mina lungor. Jag låg på soffan hela dagen och hade det rätt gött ändå, bortsett från sjukan då.

På kvällen klagade jag lite för John, sådant där klag som man egentligen inte borde få säga högt när man varit arbetslös så länge som jag. Det är skönt att vara hemma, jag tänkte ut en massa bra saker jag kunde gjort om jag inte varit sjuk och knappt orkat gå till toaletten.

Jag vill bli hemmafru. Får man säga det 2016? Okej så småningom skulle jag kanske kunna tänka mig att jobba 50% för syns skull då.

”Det är för att du inte hittat något du tycker är riktigt roligt ännu.” Säger John.  Jaha, det kan kanske stämma, men när kommer jag hitta det då? Jag har inte tid att vänta längre känner jag. Ja ja jag vet att jag inte är 100 men jag har ändå inte tid att vänta mer nu.  Jag vill hitta det jag tycker är roligt, på momangen!  Liksom jag har trivts med allt jag gjort, på alla arbetsplatser jag varit har jag trivs och känt att ja här kan jag väl vara ett TAG. Liksom vad fan är det för skit?

Kom igen HANNA!!


Dialys

Jag är ju ute på en del avdelningar och tar EKG. Ibland ringer dialysen och vill ha hjälp. Första gången tyckte jag det skulle bli spännande att få gå dit, nu är det med lite vemod jag gör det. Det luktar skumt där och jag blir faktiskt lite illamående, vilket är konstigt för blod har aldrig äcklat mig förut. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att få sticka folk på min praktik i Ljungby. Men så tänkte jag att det var det faktum att det faktiskt är så mycket blod, man ser alla dessa slangar gå in i kroppen, och sedan in i maskinen. Men ni ska se fikorna de får! Sådan lyx!! Ser verkligen inte ut som sjukhusmat.

Idag var jag iaf där och skulle ta ett EKG. När patienten skulle dra upp sin tröja så böjde hen armen så att en av nålarna perifierade kärlet, armen började svullna och maskinen tjuta och blinka rött. Jag stod mest där och kände mig i vägen medans sköterskorna sprang fram och tillbaka för att fixa det. De använde sig av olika trick och fixade det. Min nyfikenhet tog i överhand och jag frågade sköterskan hur länge man sitter. 3-5 timmar berättade hon, är det vanligaste här. Det är en livsuppehållande grej. Enda botemedlet är en njur transplantation, och just här var det ovanligt. Eftersom man måste vara så pass frisk för att klara av en operation. Och många väljer att sitta 4 timmar tre gånger i veckan istället. Maskinen renar 3 dl blod i minuten!! Hur coolt! I samma kärl sätter man in två st nålar, varav den ena suger ut blodet och den andra matar in det. Nu var det nålen som sprutar in blodet som gått igenom och därför orsakades svullnaden när blodet åkte ut i vävnaden.

Jag fascineras så, kroppen, kunskapen om den, usk, ssk och läkare som fixar. Fan vad häfttigt!


svart och vitt

Svart och vitt. Vad bra det är att få saker i svart och vitt ibland. Det kan behövas, även om jag till 110% tror på gråskalan.

Det kan göra mig galen(!!!) när John tex inte kan ge ett rakt besked, när han velar, vrider och vänder på sig. KOM IGEN! Skriker jag då. Där uppskattar jag inte gråskalor alls.  Jag är både för och emot svartvitt. Ibland behöver jag det svart på vitt, printat å klart. Vad är det som gäller. Samtidigt tycker jag verkligen att det inte finns något tråkigare än svart och vitt.

 Jag ser dagligen folk som inreder sina barn rum i svart och vitt. När jag ser det vill jag slänga en spann med färg över alltihopa. Visst det finns inget mer svartvitt än barn. Men samtidigt finns det inget som är mindre svartvitt än just barn. Nu menar jag inte att man måste inreda flickans rum i rosa och pojkens i blått. Verkligen inte. För mig är svart och vitt de perfekta färgerna, du kan blanda till exakt vilken färg som helst till de båda och det ser bra ut! Grunda med vitt och inred sedan med färg, visst ha svarta möbler för att få en helhet om du vill, men ha en färgglad matta, en lampa böcker! Tavlor! I FÄRG!! Man ska bli glad av att gå in i ett barn rum tycker jag. Inte tycka o vad snyggt här var, eller oh vad stiligt och så bra det matchar resten av huset. I ett barn rum ska man tänka, åhh här vill jag stanna och leka, gud så mysigt här var! Osv.  

Idag har jag lärt mig koppla Holter, eller långtids EKG. Jag är verkligen en stjärna! Det klickar så lätt! Eller har jag lysande lärare, en möjlighet jag inte utesluter!


Saltrulle och mys

I fredags när jag kom hem väntade ett vitt fint kuvert på köksbordet. I det låg en bröllopsinbjudan! Så festligt, och så roligt att få gå på bröllop! Bröllopet är i början av Juni, och det är en vän till John som ska gifta sig. Brudgummen i frågan är en sådan som inte har facebook. Han dyker dock upp lite då och då här och där. Precis som när inbjudan dök upp var det ett trevligt tillskott i vardagen! Klädseln är mörk kostym, vilket jag efter lite googlande förstod innebär klänning för mig som slutar vid knäna eller efter, inte långklänning dock. Jag tänker mig en blå klänning som mormor ska sy, ovetandes är hon än så länge… hehe. Tänker mig en uppföljare av min 50 tals klänning så mönstret finns ju redan! Tror det kan bli en användbar klänning i sommar.

I helgen var ju då operasångaren hos oss i Virestad. Vi övade mycket andning och teknik. Roligt och välbehövt, men svårt. I söndags var det Alla Hjärtans dag och vi fick visa upp våra skills för allmänheten i en musik gudstjänst. Efter det väntade Alla <3 middag hemma. Jp slängde in en saltrulle redan lördag morgon så den var lagom mör på söndag kvällen. Till det serverade han potatisgratäng och rödvinssås. Köttet låg redan upplagt på tallriken när jag fick gå ut i köket och bredvid den låg en grå,grön liten klump.” Det är det bästa på kronärtskockan, hjärtat. Som jag har delat på. En halv till dig och en halva till mig”. Hur fint? Även om jag bara luktade… Men det gjorde ju att jag kunde ge halva mitt hjärta till honom!  

Sen slappade vi i soffan med Milton. Milton har ju aldrig fått vara i soffan. I gula huset var anledningen att vi hade en skinsoffa. Och när vi flyttade flöt det bara på så. Men det har ju gnagt ett par gånger. Så igår när vi låg skavfötters och Milton låg under soffbordet, kallade vi  på honom och klappade på soffan. Han tittade på oss som om vi inte var riktigt rediga. Vilket kändes bra för då vet han ju att han inte får vara där. Så John lyfte upp honom, och han kröp direkt upp i armhålan på mig och la huvudet på mitt bröst, och suckade så nöjt! Sen kröp han bort till John ett lag. Innan han så småningom hoppade ner och la sig under bordet igen. Tror det blev lite för varmt för honom. Han slickade dock oss helt rena som tack innan…


Love story

Jag och John träffades för första gången en sen torsdagskväll då han och Ludde ramlade in i vårt förtält på campingen i Norje Boke, och frågade vart festen var. 6 dagar senare skulle jag flytta till London. Vi träffades så ofta vi kunde hela helgen, för att sedan aldrig mera ses. Jag skulle ju till London och han tillbaka till Älmhult.

Jag skulle vilja säga att jag är en hopplös romantiker och föll rätt så pladask för John. Redan första kvällen på väg till toaletterna med Malin gjorde jag som prins John ( Robin Hood) och utropade, det är honom jag vill ha!  Det faktum att han där mitt i midsommar natten tog fram sin telefon för att visa en bild på sin systerdotter som han precis fått, gjorde ju honom inte lättare att motstå! Nu visade det sig dock så att bilden inte alls var på Victoria utan på Ante som legat avtuppad i ett hörn. Vet inte riktigt vilket som var värst, att han låg avtuppad eller att vi var så fulla att vi inte kunde se skillnad på en 6 månaders liten tjej och en fullvuxen man? Men det fick jag reda på långt senare.

 Att han skulle falla för mig var ju mindre troligt och därför överraskade det mig en aning när jag på onsdagen vaknade upp av ett sms från honom, ” Lycka till idag Åkrell”. Stod det. Jag log hela vägen till flygplatsen och läste sms flera gånger. Sen grinade jag mest resten av dagen men ändå.

Min första fredag i London spenderade jag med Sophie vid Tower Bridge, vi var modeller och gick fram och tillbaka medans fotografen tog bilder på oss i våra blåa Barclays tröjor. Under tidens smsade jag med John som rätt som det var frågade om jag inte hade Skype, ” Jag måste ju få prata med dig någon dag!” Jag och Sophie gjorde där och då en High five, och fotografen muttrade lite surt.

Från och med den dagen pratade vi varje dag på Skype, om allt och inget. Jag kan inte komma på en sak vi diskuterade. Men en dag sa han plötslig, ”vänta lite jag måste fixa en grej”. Tyst satt jag och tittade på honom medans han klickade runt på sin dator. Sen log han och tittade in i kameran.

”Nu har jag bokat biljetter till London, jag kommer och hälsar på dig!”

Jag sa att det ser jag fram emot, ursäktade mig för ett toa besök, gick bakom datorn och gjorde en lite glädjedans!

Så två dagar efter att mormor åkt hem efter att ha firat min födelsedag med mig, kom han. På Gatwick flygplats 2 månader efter vårt senaste möte fick jag krama honom igen! Och ungefär det första jag sa var ” Wow, du har likadana skor som min mamma.” Han tittade ner på sina vita Nike skor med blå sträck, och hummade lite.

Ja sen kom då hemgången. Och den skrev jag ju om häromdagen. Han åkte hem till Sverige och kvar stod jag med brustet hjärta på Gatwicks flygplats, lipade som en tok hela vägen hem. Och i ett par dagar till. Familjen var på semester i Grekland så jag var själv hemma, huset renoverades, så jag satt i den stora sängen i gästrummet och lipade.

Den 22 september åkte jag hem, jag tog mitt pick och pack, tryckte ner det i två överlastade resväskor, två handbagage och så hade jag på mig 4 tröjor, OCH bär hjälp av Frida. På stationen stod mormor och väntade på en kram och hemåt bar det. Dagen efter stod jag vid macken intill 23:an vid första infarten till Älmhult. Infarandes kommer en blå SAAB, parkerar bredvid mig. Där i sitter John och ler mot mig i sin röda keps. Vi går ut och så kramas vi, hans ena hand dröjer kvar om mig, och det tillfället. Just den kramen började jag tänka på idag, vilket ledde till detta inlägg.

Resten är historia. I år är det 5 år sedan allt detta hände. Jag kan då inte begripa det. 2 katter, en hund, gula huset -  Södergården, och här är vi. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Och fortfarande finns det inget jag blir gladare av än att se dig le.

 

Every Love story is beautiful but ours is my favorite


Rensa

Mitt nya  att-göra-när-det-inte-finns-något-att-göra jobb är att rensa ut folk som dött från vårt arkiv. Det är ungefär så roligt som det låter.. Men ändå rogivande. Jag får en lista på personer som dött varje månad. Sedan är det bara att börja leta, första dag. Den första i varje månad, sedan till fliken om vilken månad det är och i den fliken står de sedan sorterade efter födelse år… Jag har faktiskt haft ett par som varit födde 1916. Flest som är födda på 20 talet, en hel del 40-talister och ibland kommer det de som är födda senare. Vissa årtal kniper ju till värre än andra, 69 har jag haft någon, 83, och igår hade jag en pojke som var född 2007… Han fans dock inte med i vårt arkiv. För det roliga med listorna är att alla som står där INTE finns med i vårt arkiv… alltså måste jag hålla koll på vilka som inte finns med. Men jag ska inte ljuga, det är rogivande att kunna gå in där en halvtimme lite då och då!

Jag har varit så himla trött denna veckan och varje morgon när jag vaknat har jag haft ont i huvudet, det har sedan släppt på tåget varje morgon så jag har inte tagit någon tablett. Men det är ju ingen höjdare att börja varje morgon så. Jag har också ätit som jag vet inte vad. Hungrig hela tiden, måste ha något i munnen. Jag har själv diagnostiserat det som diabetes. Yay..

Igår efter att ha ätit 15 fiskpinnar typ så gjorde jag därför efterrätt till mig å Korven, JP that is. Fettisdagen var ju i tisdags och vi åt då båda semlor på jobbet, väl hemma skulle JP vaka direkt så ingen mysig fika blev det då inte. Så igår när jag landat i Älmhult sprang jag inom ICA för att köpa släta bullar som jag tänkte fylla med den sprutgrädde som blivit över sedan nyår. Jag vet, jag passerar ingen gräns här.. hehe. Dagen efter fettisdagen visade sig rätt snabbt vara fel dag att köpa slätabullar och hyllorna stod hopplöst tomma. Men, bredvid dem på en liten hylla fanns det släta bullar formade som korvbröd! Kan det bli bättre? Korvsemlor till världens korvälskare John? Tror inte det!! Så jag tog en påse, och hemma smörade jag kanten med nutella och fyllde dem sedan med grädde. Lagom stora och lagom mättande! Jag gillade verkligen denna varianten. Det är alltså inte något som jag hittat på utan de var tänkta att använda till semlor, årets nyhet typ.

Ikväll ska vår kör få lite andningshjälp av ett proffs. En opera sångare, typ. Jag kommer inte ihåg hans namn, men han ska vara känd. Han ska vara med på kvällens övning, samt så har vi en extra övning på lördag ett par timmar för de som vill. Och sedan har man fått boka in så vi ska vara i grupper på lördag och få mer personlig coaching! Nervöst, då jag blir så himla nervös när jag ska sjunga inför andra. Men spännande, se vad en riktig musiker säger. Och vad som kan förbättras och vad jag gör rätt. På söndag ska vi sedan ha en konsert ihop, en kärlekskonsert såklart, med tanke på alla hjärtans dag.

Det betyder ju att helgen nästan är fullbokad, jag vill helst dricka ett glas asti i soffan och somna vid 8. Får se om jag kan lyckas klämma in det någonstans.

Om två veckor är det löning, ÄNTLIGEN! Har ju inte fått pengar sedan i november då sista CSN kom. OK nu ljög jag, har fått in pengar faktiskt. Men 3 månader utan cash suger. Dock får jag ju bara lön för de två veckorna jag jobbade i januari nu, eftersom jag är timanställd så är ju min lön förskjuten en månad. Vilket betyder att min första riktiga lön får jag dagen innan vi åker till London. Passande eller?? Förskjuten lön är ju dock bra när jobbet tar slut. Jag jobbar ju till och med maj ut sedan börjar ju förhoppningsvis sommarjobbet direkt, men då får jag ju lön i juni ändå! För sommarjobbslönen är ju ofta också förskjuten!

Till frukosten i morse provade jag att dricka en kopp te, English breakfast tea. Det var sådär. Det smakar liksom varken bu eller bä?

Känns lite fjuttigt att jag som ÄLSKAR England, varken dricker Te eller öl. Får kanske börja prova whiskey så man kan supporta dem med något!

Ikväll blir det tacos och hockey hos Björnssons i vanlig torsdags anda. HV spelar inte utan istället är det Sverige som ska spela. Kul att alla kan heja på samma lag! ;)


På väg

Sommaren 2013 åkte jag tillbaka till London för första gången sedan jag flyttade därifrån. Jag kommer ihåg att jag grät nästan hela vägen dit. Jag fick nästan en ångestattack på flygplatsen.

Jag åkte med John, det var vår första gemensamma resa. Och jag hade längtat i över ett år på att få åka tillbaka till mitt fina, fina London. Väl på Kastrup som jag förövrigt tycker är nästan lika kul att spendera tid på som själva resmålet. Fick jag sådana flashback från när vi sa Hej Då på Gatwicks flygplats. Och jag blev så ledsen, och chockad. Varför tänkte jag bara på det när vi nu ska resa ihop? Jag är ju påväg ”hem” Och vi ska följas åt hela tiden!!

Nej, det var jätte lustigt. Väl framme hade vi det så mysigt och jag njöt så av att vara tillbaka. Sedan dess har vi flugit ihop vid ett antal tillfällen igen, både ihop och jag har flugit med andra. Och även om känslan inte är lika överväldigad som den var då finns den där. Den sorgen och övergivenheten jag kände när JP tog rulltrappan upp mot gaten. Jag vet att det låter fjuttigt, men det är nog det värsta jag varit med om.

Nu ska vi ut och resa igen! 18 Mars åker vi till Prag, det var min julklapp från JP. Han har varit där en del i jobbet och trivs så bra där, och vi har pratat länge om att åka dit på en weekend. Så jag blev verkligen glad över min julklapp. Helgen efter är det påsk och då åker vi till London! Påskdagarna är ju så lägligt att man är ledig fredag, lördag, söndag, måndag. Så det blir en fin liten weekend till! Lite kaka på kaka kanske, men när mitt vik är slut så börjar förmodligen sommarviket direkt, så det blir förmodligen ingen längre ledighet förens till hösten. Och jag har ingen möjlighet att ta ledigt framöver då en del utbildningar tar plats under våren. 

Påsken firar vi heller inte något speciellt så varför inte passa på då? Vi har ju ett passionsspel med kören under påsken, Kan inte komma ihåg om det är långfredagen eller skärtorsdagen vi brukar göra det, men vi gör ju det varje år med samma sånger. Så att jag missar ett år gör mig inte så mycket. Det är finare att få vara med John!

Jag sitter och hetsgooglar saker att hitta på. En borde ju veta det vid det här laget. Man har ju gjort de större grejerna. Harry Potter museet lockar ju något enormt, men har lovat att spara det till mamma och ev piff och puff kan följa med, Något roligare att gå där med dem som är lite intresserade. JP här tyvärr inget HP fan….

Men kanske det är dags för en musikal? Vart är de hetaste vintage stråken osv. Gräva djupare på allt det där ytliga jag redan gjort.


Måndag

Måndag. Hur kommer det sig att helgen alltid går så vansinnigt fort, även om man inte gör någonting?

Vår datenight blev väldigt lyckad. Vi gick en sväng genom Växjö stad innan vi slog oss ned på Stars and Stripes. Jag hade ju fått tips om en annan restaurang som vi båda blev sugna på. Men de öppnade inte förens 5. Så vi tog en gammal goding istället. Som till min glädje ÄNTeLIGEN bytt ut deras chilibea mot vanlig bea. Tack för det.

Filmen var fin. Jag grät inombords under ungefär hela filmen, och ytligt lite mot slutet.  Jag hade ju ändå läst på om filmen, men blev ändå så himla chockad av slutet! Filmen var fin, och sevärd även om någon jävla Helen på DN total sågade filmen. Läste recensionen och efter att själv ha sett filmen fattar jag verkligen inte vad den bruttan dillade om. Alicia Vikander gör ett strålande jobb. Så duktig tjej verkligen. Bra där Sverige.

Lördag vart det sedan dags att åka tåg igen. Mot Malmö denna gång med mamma. Jag väntade in hennes tåg i Hässle-håla och satte mig mittemot med två kaffe och frallor.  Hon handlade och jag utgjorde sällskap. Efter en mycket njutbar lunch på Vapiano tog vi oss sedan hemåt igen. När jag skulle hoppa av i Hässle-håla för att ta anslutande tåg mot Älmhult, blir det lite sådär jobbigt. Det blir det när jag går ifrån henne, lilla klumpen i halsen (…..) Den släppte dock.

På kvällen åt jag och JP tacos och slö tittade på Mello. Vi enades om att alla sög men tyckte ändå rätt låtar gick vidare.

Söndag tog jag sovmorgon, vaknade tio i 8…. Det är verkligen något som går sönder i mig när jag vaknar och ser att klockan står på 07, visserligen 50 efter men ändå. 07 ? Vafan.

Så jag satte mig i soffan med min Brie ost, nagellack och greys anatomy och swatchade inför veckan.  Blir så jäkla mycket målande en dag under helgen eftersom jag inte kan måla något i veckorna. Framåt middag svirade jag om och gick en sväng i skogen för att se JP och Chrille fälla träd.

Det var vår i luften och fåglarna kvittrade så fint. Så jag satt en stund på verandan och läste i min bok. Det står två gamla soffor där som inte är vad de brukade. De ska slängas har jag bestämt. Fast  JP gärna vill spara dem. Men allt trä på dem är sprucket eller ruttet. Förra året köpte vi två ny fina trä gungstolar på IKEA, vi packade inte upp dem då eftersom vi skulle flytta, och de var tänkta till vår nya veranda. Men nu får de nog snart packas upp! Tror det kommer bli så fint! Jag vill måla om vår hall också, Den stora hallen alltså, den som är vid fin ingången och sedan leder upp till övervåningen. Vi har inte satt upp något på väggarna varken nere eller uppe. Och jag tycker det ser så himla tråkigt ut. Tapeten är randig i vitt, gult, svart och rött och pricken över i:et är en blommig bord….. Så nä, nu får det vara nog. Jag känner att det är ett sådant rum man inte tar tag i för man vet att man snart vill göra iordning det. Och nu blev jag plötsligt så super peppad  på att få det fint där! Måste samspråka med JP. Kanske hämta en färgkarta efter jobbet…

Jag tänker mig antingen en vit hall, jag är ju egentligen rätt så mot det, men jag inreder ju hellre med färg än i vitt och då kan ju vitt vara en bra bas. Rama in härliga tapeter med stora mönster och hänga på väggarna. Eller kanske en ljusgrå, det kan vara rätt snyggt också. Vi har ju en väldigt fin trappa i gammalt trä som man gärna vill ska synas. Sen är jag lite sugen på en ljus lila/rosa färg typ som denna

Den känns varm. Men jag tror det blir svårt att få igenom det..


Fredag!

Växjö bjöd på sin finaste himmel i morse, jag skymtade den från tåget redan i Gemla. Men väl i Växjö strålade den verkligen! Magisk.

Idag kommer JP hem, han ska ju möta mig på stan idag. Och så ska vi gå på bio. Vi ska se The Danish girl, där svenska Alicia Vikander är med. Filmen är nominerad till en rad Oscars. Jag känner mig nästan lite pirrig inför vårt möte. Vilket känns mysigt, mysigt att äntligen få kramas igen, och mysigt att man efter så många år faktiskt kan framkalla det där pirret ändå!

Igår var det kör, vi sjöng igenom lite sånger inför konserten på alla hjärtan dag, och lite inför Pingst. Vi sjöng Panis Angelicus så fönsterna skallrade. Idag på tåget lyssnade jag på inspelningen, oj så bra det låter! Inte illa pinkat för att sjunga på latin va.

Efter det vart det hockey-taco hos Björnsson. Nästan hela ligan på plats. Två döttrar, tre barnbarn och en svärson. En del av oss glades väldigt åt HVs vinst mot Frölunda, och skålade lite. En del skålande inte.

Idag är det fredag hela dagen, fredag innebär fredagsfika, vilket i sin tur innebär att jag inte behöver ha mackor med mig till frukost! Win win. När jag precis skulle stoppa första mackan i munnen ringer min telefon. Kul, jävligt kul. 3 patienter på hela morgonen så ringer de med ett akut. Mitt i frukosten. Så jag slängde ett låååångt öga på min brieost, och fick sedan lägga benen på ryggen.

Väl tillbaka slängde jag i mig resten för att inte hinna bli avbruten igen! Det blev jag såklart inte…

Fredagar är alltid väldigt lugna. Och ja, mer spännande än det där akuta EKG blir det inte. Klockan är två och jag har tagit TVÅ EKG på min avdelning och 4 på andra avdelningar…

 

Men snart är det slut, och jag får möta JP! Scoore!


Brända män.

Idag är hela vår avdelning full med brandmän. Vår avdelnings annars så lugna korridorer fylls med dåliga skämt och rakvatten. Skämten stör mig inte, men rakvattnet. God dag yxskaft. I Kronoberg får brandmännen, eller får och får. Varje år SKA de utföra ett arbetsprov = Arbets EKG. Jag tycker det är fantastiskt. Vilken service. Det är bra för dem och bra för oss som en dag kanske ska bli räddade.

Igår tillät jag mig då ha en dålig dag, så dålig att jag innan lunch bestämde mig för att åka hem och vara dålig. Jag låg på soffan och tittade mest på regnet. När jag sedan vaknade till och tittade ut var himlen blå, klar blå och solen sken. Jag ställde mig med händerna på diskbänken och lät solen värma mitt ansikte. Oh så skönt det var! Jag njöt till fullo, och kände sedan hur allt vände. Vilket fick mig att funder, jag är ju en vinter människa. Som bestämt hävdar att jag hellre fryser än svettas. Hellre åker skidor än ligger på stranden. Vad hände här då? Erik hade sagt D- vitamin. När jag fick feber i bilen på väg upp till fjällen, ställde han den diagnosen. När jag låg med ansiktet i kudden föreslog han att jag skulle gå ut och få lite D- Vitamin. ” Det är viktigt!” brööööl, svarade jag.

Det är lite konstigt med detta stället. I måndags hade jag så mycket att göra, så när det stannade av vid 3 och jag tittade på klockan var jag inte säker på om jag hade ätit frukost eller middag. Det hade jag givetvis ( missar inga viktiga mål!!). Idag har jag inte haft fler patienter än jag kan räkna dem på mina ena hand, och ändå vips är klockan 2! Snart fika… Mums

Idag har jag då gjort lite bisysslor, saker som behövs göras men som ingen hinner med. Slickat 60 brev. Tat lugnt de använder en slick-penna. Så tungan fick vila. Diskat och fyllt gel-flaskor, vattnat blommor.

Imorgon kommer JP hem, han har varit i Polen. Han ska möta upp mig efter jobbet och så ska vi ha Date-night. Det ska bli mysigt. Mest mysigt ska det bli att vi ska mötas här, i Växjö. Kanske står han vid huvudingången, eller möts vi på stan. Huujaah så jag ser fram emot det! J


En sådan dag

Vissa dagar börjar helt enkelt med motgångar. Man kan känna det innan man slår upp ögonen, att det här kommer bli en sådan dag. Sen finns det ju de som då glatt tänker, äh jag ska vända den här dagen och göra den bättre!!!

Sådan är inte jag…. Jag accepterar att jag inte är på topp alla dagar, genom att låta mig själv ha dåliga dagar har jag också dagar där jag höjer mig högt ovanför medelsträcket. Det finns de som gillar medel, ligger där och fiser runt, har inga dalar men heller inga toppar. Jag tror inte ett dugg på att man kan eller ska ha rolig varje dag, hur vet man då vad som är roligt, om man inte får ha tråkigt också.

Idag var jag extra trött vid uppstigning, jag intalade mig själv att jag kunde sova på tåget. På tåget kunde jag inte somna, även fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Väl framme i Växjö är rulltrappan sönder. Stilla står den och vi som inte är så hurtiga som de som alltid tar trappan fick mindre glatt stega upp för den. En del vägrade och tog hissen. Det kändes lite overkill för mig. Alltså hade jag 1 timme efter uppstigning dagen första höga puls. Vilket inte brukar komma förrens jag landat på sjukhuset och tagit mig upp för de tre trapporna till plan 4.

Och nu har jag huvudvärk… sån skit. Skit dag, men jag ska njuta av den. Njuta av att inte le. Jag tycker det är rätt skönt faktiskt. Klart man får klistra på ett smile för patienterna, men sen får det vara bra.   

Sen kan man ju alltid hoppas att något oväntat får en att le.


Björnen sover

Som sjukhusanställd har du ungefär femtioelva inlogg till olika grejer och faktiskt ännu fler koder. Ett kort kan ha flera olika koder beroende på vad man ska använda det till. Registrering eller signering osv.

I alla fall så är koderna ofta enkla. Och jag kan dem allihop redan. Dock tog det tid att lära sig nyckelkoden till en dörr. Den är kopplad till mitt kort. Ibland räcker det att hålla upp kortet mot dörren, men ibland vill den att man knappar in en kod. Damen i luckan log mot mig ” Här Hanna skriver jag ner din kod på en post it, den är Tolv trettiofyra.” ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH tänkte jag, vad är det för jävla dum kod. Hur ska jag komma ihåg den? Så första veckan gick och varje gång jag skulle igenom den dörren fick jag ta upp min fusklapp. Tolv trettiofyra, tolv trettiofyra. Tills en morgon då lappen låg på golvet i mitt skåp. Jag tittar på den,  Tolv trettiofyra, 12 34, 1234………………. Aeeeh va fan??

Jag hade alltså varit så låst vid tolv trettiofyra, som hon sa det. Och inte tänk eller sett att koden var, ett, två, tre, fyra. Fast det så tydligt stod på den gula post it lappen. Snacka om att jag kände mig rå korkad. Hur kunde jag missat det? Hur kunde jag vara så låst?

Det fick mig att undra hur låst man är vid andra saker. Finns det annat jag gör som jag också gör helt galet, bara för att jag inte kan se på det objektivt? Man undrar ju, förmodligen kommer jag inte inse det försen den lappen trillar ner också. Så det dröjer säkert. Men jag ska försöka vara med objektiv!

 

Idag är en dag då jag undrar. Jag undrar vad jag missar, jag undrar vad patienten på onkolog mottagningen tänker fast hen ler mot mig, och skrattar. Jag undrar hur min patient kan ha missat den stora infarkten hans hjärta varit med om, vars spår så tydligt syns på hens EKG, men hen själv inte känt av eller vetat om. Hur går det till? Jag undrar hur det gick till att jag lärde mig hitta så fort? Jag kollar inte alls i min bok längre. Jag har ju bara varit själv en vecka. Jag undrar hur det kommer sig att jag kan känna mig så levande här men samtidigt som att jag gick i dvala. 

Levande för att det jag gör har en mening, jag är viktig här, utan mig hade de haft det svårt. I dvala för att jag känner det så. Dagen går och jag flyter liksom runt, hjärnan hänger inte med, fötterna styr av sig själva mot hissarna, fingrarna trycker in personnumret, mina händer fäster elektroderna på alla de olika kropparna. Jag ler. Allt som att jag vore en trasig skiva som går om och om igen. Hur kan man vara så delad? Levande, och sövd. I dvala så till den grad att jag kunnat gå förbi min egen mamma i korridoren utan att reagera. 

Detta händer ibland när jag handlar mat. Jag tänker att jag är fokuserad, jag är fokuserad på att komma ihåg vad det var jag skulle plocka från hyllan, vad jag behövde till den maträtten. Jag tänker inte att oh jag kanske möter Magda i affären, eller kanske Maggan. Som att hjärnan inte kan hantera det, de ska inte vara där, jag kopplar inte dem med maxi utan maxi är mat, jag tar och jag betalar, punkt. Därför kan jag gå förbi folk jag känner väl. Vilket känns så himla lustigt. Jag borde ju se dem. 

NI vet när man ser filmer där de går i slowmotion, så känns det, alla runt mig rör sig i ultra rapid medans jag rör mig sakta. Har jag förresten sagt att jag är trött? Oh så trött. Somnar snart över mitt skrivbord.

Eller så är jag för lite intresserad av andra för att märka dem. Det kan ju vara så illa..

 
 

De ljuger bara

Förra veckan fick jag ett ryck när Jp var iväg och började titta på Grey’s Anatomy. För er ( mormor) som inte har koll så är det en amerikans dramaserie som utspelar sig på ett sjukhus. Vi har tittat på lite avsnitt då och då och har nog säsong 1 någonstans i hyllorna. Men nu hittade jag alla säsonger på Viaplay, så jag började titta. Jag är väl medveten om att det är en påhittad serie, men som alla serie med fakta i har man utbildade och kunniga som är med och skapar fallen. Det de säger är alltså inte bara skit. Och jag njuter av att kunna följa med i deras medicinska språk, en del uppfattar jag och en hel del fattar jag inget av. Men jag fattar mer än John. OCH jag kan dra slutsatser själv! Igår tex. Så gick läkarna igenom personens EKG och den ena sa att det var en förhöjd ST kurva. Hjärtinfarkt sa jag direkt,  Och Dr McDreamy höll med! 

Lögner förresten. Vet ni hur ofta personer ljuger på ett sjukhus?. Väldigt ofta, vilket jag har så svårt att förstå. Tex så frågar jag ofta mina patienter om de har något problem med hjärtat, tar någon medicin osv. Nä säger de. När EKG sedan tydligt visar att personen haft en infarkt frågar jag igen. Tar du verkligen ingen medicin för hjärtat? ” Jo jag tar ju en liten rackare, hade en infarkt för två år sedan. Ser du de?” Varför? Hade jag visat EKG för en läkare och sagt att personen är frisk som en nötkärna, aldrig haft något hjärtproblem, hade den läkaren första sagt att det inte är sant och sedan förmodligen skickat patienten raka vägen till akuten.  För något som denna redan blivit behandlad för. Onödigt. SLUTA LJUG! 

Jag vet inte om man ljuger för sig själv eller och man skäms för vad man är. 

Jag är nog en rätt dömande person privat, men på jobbet så försvinner det. Jag känner att jag inte bryr mig. Jag gör ändå vad jag kan. Det spelar ingen roll vem du är. Mitt jobb är att hjälpa dig och då gör jag det punkt och slut.

 

En annan notis jag gjort är att de flesta gamla damerna har röda plånböcker. Summan av kardemumman är alltså att man kan åldersbestämma en person via färgen på plånboken. Känns gött, då min är svart, fast jag använder inte den. Utan min korthållare som är lila…. Ja ja inte röd i alla fall!

 Morgonens bild när tåget rullade in i Växjö 

Rutiner

Jag har nog egentligen aldrig sett mig som en rutin människa, jag har tyckt att jag är rätt så spontan, och flexibel. Nu behöver ju det ena inte utesluta det andra på något vis. Men, Gud jag är en rutin människa. Så mycket bättre jag mår när jag vet vad som ska ske och göras. Sen är jag verkligen inte främmande för att slänga in något oväntat, verkligen inte. Men har gärna min bas att utgå ifrån. 

Jp säger att han absolut inte är en rutin människa, han är spontan och gör lite vad han vill när han vill. När han säger detta brukar jag antingen höja på ögonbrynet, ge honom fingret eller en box på armen. Bros helt och hållet på vilket humör jag är på. John är nog den mest ospontana människan jag känner. Han vill inte hålla med om det. När jag lägger fram bevisen tvekar han något men står kvar på sin sida, mest för att retas. Efter mer än 4 år ihop vet han att jag har rätt…

Idag är det fredag och jag har en härlig fredags feeling där nere i magroten. Den var det ett tag sedan man kände. Förra fredagen jag jobbade kändes det inte så mycket. Men jag tror det beror på att vi skulle åka till fjällen dagen efter. Det var mer semester feeling då. Idag är det då fredag och vid 4 tar jag helg! Så fint. Ser fram emot en kall Cider med is i mina fina glas när jag väl landat i soffan senare. Jag är också sugen på att se På spåret. Är jag vuxen nu eller?? 

Jag har lite böcker på mitt skrivbord om Elektrokardiologi, att läsa när jag får tid över. Det är svåra böcker och jag känner att informationen har vårt att fastna. Där emot är det bilder på EKG och lite övningar som är lättare att göra. Så där kan jag kolla oh jämföra med de EKG jag själv tar. På torsdagar har vi utbildning mellan 15-16. Det kan vara att man går djupare in på någon undersökning vi utför här, eller någon som undervisar utifrån. Igår var det en av våra läkare som skulle prata om arbetsprov, eller arbets EKG. Det är när man mäter EKG medans patienten cyklar, handcyklar eller går på ett löpband. Jag blev erbjuden att följa med och lyssna om jag hade tid. Gårdagen var väldigt lugn så jag följde glatt med min chef upp. På vägen berättar hon om läkaren. Läkaren som heter Olle. Det är för honom jag visar mina EKG. Han ger lite kommentarer varje gång, saker jag kan tänka på, pekar och visar, frågar hur patienten mår osv. Jag gillade honom från första början. Det visar sig att han inte bara är läkare, överläkare. Han är professor. Han är bland de bästa i Sverige på att tolka EKG. Han är känd internationellt för detta OCH är medlem i American Heart Associations expertpanel för EKG tolkning och EKG- kriterier. Han har skrivet en rad med böcker som används vid undervisning av EKG taging/tolkning. När jag kollar på mina böcker ser jag att han skrivit dem. Jag känner mig så star strucked. Och så priviligierad. Jag får jobba med honom. Jag får också veta att han gått i pension egentligen, han är inhyrd nu och är här några veckor då och då för att hjälpa till. Jag tänker ta all hjälp jag kan få!


Åkrells Anatomy

Sjukhus, människor dör här och människor föds här. Människor får bra besked och människor får dåliga besked. Mitt i allt surr står jag. Jag med min lilla vagn och min lilla kunskap om den. Mest står jag, sitter lite och ibland, sällan, så springer jag. Några besked ger jag inte heller. Vilket i och för sig kan vara rätt skönt. Man behöver inte vara så nervös när man träffar mig. Men det är man, det syns. Ibland händer det att jag upptäcker något, ser något avvikande. Eller så ser jag inte alls det, men när jag visar läkaren så ser han eller hon det. Det där som kan komma att förändra patientens liv. Ett flimmer, eller fladder, eller något annat. Men ändå behöver inte jag ge ett besked. Jag kan eller för den delen får inte.

 Det känns som ett privilegie att få jobba på ett sjukhus så stort som detta. Jag har också möjlighet genom mitt arbete att se mycket. Jag är mest på min avdelning. Klinisk fysiologi. Jag tar Vilo-EKG, mest på pre-operativa  patienter. På morgonen och på eftermiddagen har jag ibland andra patienter inbokade, patienter som ligger inne på avdelningar. Man faxar för att boka ett EKG. Så kommer jag med min vagn. Ibland ringer de, ”Jag har ett akut EKG” säger de. Men jag måste fråga. Är det verkligen akut, eller kan jag komma vid 1 på min runda? Det känns dumt att säga så, jag känner mig spydig. Men 9/10 sånger så kan det vänta. Ordet akut missbrukas, det är inte akut, men behövs ta idag. Dom kan vänta. Än så länge har jag bara haft ett riktigt akut. Och då behövde jag inte fråga om det verkligen var akut. Det hördes på rösten på sköterskan som ringde. Då tog jag min vagn och sprang mot hissen.

Ett sjukhus är fullt av en massa individer som jobbar för gemensamma mål, När jag kommer in på avdelningarna går jag nästan som i en dimma. Det springer folk till höger och vänster, öppnar dörrar stänger dörrar, skjuter sängar hit och sängar dit. I mitten går jag med min vagn. Alla jobbar för samma sak, men var för sig, även om det är i team. Alla har sin uppgift. Överallt myllrar det av människor klädda i vitt och blått som jobbar för en gemensam sak. Som en myrstack. Uppifrån måste det se ut så. Alla gångar i sjukhuset, som aldrig står tomma. Alltid folk överallt. 

Man ser så mycket, överallt hela tiden. Människoliv.

När jag hittade det där flimret, och läkaren klappar mig i ryggen. ”Detta gjorde du bra, det räddade ett liv.” Räddade ett liv tänker jag. Verkligen? Operationen som skulle hjälpa honom blir med största sannolikhet uppskjuten, istället får han nu genomgå andra behandlingar för att hjälpa sitt hjärta.

En bra sak med dåliga följder kanske, fast en av följderna är ju såklart livet. Och det är ju bra. 

Är det verkligen det jag gör när jag står där med min apparat, räddar liv? Det känns inte så när jag står med handen på en patients bröst för att räkna fram fjärde revbensmellanrummet för att kunna fästa V1, och frågar vad det är för operation hon ska göra. Och hon drar en djup suck och svarar, ” Jag har precis fått reda på att jag har bröstcancer, jag ska opereras på måndag. Det är en sådan chock fortfarande.” 

Chock var ordet….

Ibland är jag på onkologavdelningen, det luktar speciellt där. Jag kände det innan jag visste vad det var för avdelning jag var på. Det luktar sjuk. Många säger att de tycker det luktar sjuk överallt på ett sjukhus, det tycker inte jag. Det luktar rent, sterilt. Som hos tandläkaren typ. Men där, på onkologen, där luktar det sjuk. 

Det känns som en livsstil, det här med sjukhus. Som en grupp människor som vet, som vet vad man ser, hör och möter varje dag. Människor som förstår den verkande ryggen, de ömma fötterna. Människor som ler och nickar åt varandra från andra sidan salladsbaren på pressbyrån i entréhallen. 

Den där salladen förresten. Som jag har fnyst åt läkarna i serien Greys Anatomy när de äter sin sallad. Orka bli mätt på det liksom. 

Faktum är dock att sallad är bäst, bästa maten för en sjukhusarbetare. Alla är så nyttiga, har färsk sallad med sig till sin matlåda. Där sticker jag ut när jag värmer gårdagens Pizza med flottig sås på. Jag lotsas vara nyttig jag med. Det är ju egentligen inte min filosofi, men det känns skönt, jag går och står och äter sallad. Och så går jag i trappor. Visste ni att det bara inte går att åka hiss om man inte har en vagn med sig. Så är det, går man med en kollega styr denne mot trapporna och jag får haka på. Upp och ner. Vi hör hemma på 4 våningen så det blir en del trappor. När jag går själv tar jag hissen upp i alla fall. Lite rebelliskt sådär… I alla fall, när jag inte har mat med mig springer jag ner till salladsbaren, vi har en matsal och en kafeteria här också, har inte provat det ännu. Salladen funkar så bra, 40 riksdaler och jag har en lunch jag blir så mätt på. Lagom mätt, jag blir inte hungrig förens vid 5 och då har oftast JP middagen serverad! 

Jag har det rätt förspänt. Kommer bara tågen i tid så är jag mycket nöjd. 

Idag kommer JP hem, åh som jag har saknat honom. Det är alltid tråkigt när han är iväg, men från gång till gång så kan det vara lite skönt också. Jag tror vi båda uppskattar det. Men denna gången har det varit riktigt tråkigt. Och jag har känt mig rätt ledsen över att inte ha honom i andra änden av soffan. Bara att veta att han är där, för jag är inte direkt intresserad av att hänga med någon annan. Han är outbytbar med andra ord! Jag ska krama honom sådär länge och hårt. Det gör vi alltid när han kommer hem. Och så säger han ”Hej pullan” så fint så hela mitt hjärta svämmar över med kärlek för honom. 

Jag längtar efter lite mer saker än bara honom, men mest honom såklart. Nästa vecka bör OPIs nya kollektion New Orleans landa i min famn, det är Lola som ska placera den där, och det kommer kännas så fint! Och så längtar jag tills mars, då drar jag och JP till Prag. Han ska visa mig staden han lärt känna efter många resor med jobbet. Han har hintat om att där finns en OPI butik där… Waowwwaa! Längtar. Men trivs bra i nuet!


The girl I want to be

Ja, snacka om torka när man inte bloggat på evighet och när man väl gör det så snor man titeln rakt av från ens bloggpolare.. Hur sunkigt?
Tyckte dock den passade fint, då jag funderar mycket på just det, Vem vill jag vara?
det är lätt att hitta saker jag inte vill vara, Jag vill inte vara en person som är beroende av andras förmåga att höja mig i taket, det tycker jag är lite små äckligt faktiskt. Fjäskigt. Just fjäskig vill jag inte heller vara.
Jag vill däremot vara någon man kan lita på, någon som ställer upp. Som höjer när det behövs, och sänker för den delen ;)
Brutalt ärlig är jag, så den rutan har jag redan bockat i. Samtdigt som jag känner mig som en vuxen känner jag också att jag fortfarande står med ena benet i ungdomen. Jag tror det har med att göra att jag fortfarande går i skolan. MEN om 16 ynka dagar kommer jag stega ut ur Haganässkolans portar för att ALDRIG sätta min fot där igen. Jävla skit skola. Med en ny titel att lägga till CV:t står jag den 17 December som färdig UNDERSKÖTERSKA.
Känns flott, och samtidigt så himla wierd, började jag inte förra månaden typ?
På fredag skriver jag också min sista skriftliga tentamen, ( ta i trä på den va) inga omtentor denna terminern, buujah.
Alltså tillbaka till att söka jobb. Jag undrar hur många timmar sedan jag flyttade till Älmhullt jag har spenderat med att söka just jobb, skriva CV... Ringer ni till Miroi kan de förmodligen ge er en timrapport de små svinen. Åt fanders med arbetsförmedlingen PUNKT
Anyway har jag sökt x antal undersköterske jobb de senaste två veckorna, ringde till Örjan idag och frågade hur läget så ut på min önskeplats. Det såg mörkt ut hälsade han och vi la på som ovänner.. Närå, eller?
Dock fick det mig att söka ytterligare ett jobb i Ljungby och två timmar senare ( alltså för cirkus 5 minuter sedan) ringde en brutta upp mig och bad mig komma på intervju i el Ljungby tomorrow. Buujjaaaah!
Gött med lite respons. Även om jag inte gillar ekvation femtioelva sökta jobb = 1 intervju... men ansökningstiderna har ju inte gått ut ännu...
ANSTÄLL MIG !!!!!!!!!!!!!!!!!!
( Här min Lightbox, hur fin? )
 
Anyway, i helgen var jag och JP i Ullared, det var vi, halva Svergie och piketen. Bland kundvagnarna stod polisen med maskingevär och securitas smög runt som små ninjor och välte ned schampoo. Känns sjukt.
I alla fall kom jag hem med julgrdiner samt vårgardiner till vardagsrummet OCH julgardiner till biblioteket för 398 riksdaler. Katching! Billigt å bra.
Började redan förra veckan smörja JP för en eventuel resa till Ullis. Jag i soffan på Södergården och han i hotellsängen i Venedig. måndag till torsdag.
Mjooooo.. sa han, vi kan väl bestämma det när jag kommer hem?
BRÖÖÖÖL sa jag.
Väl hemma på torsdag kväll log han å sa, Du Pullan vi sticker till Ullared på lördag!
Yippie sa jag.
Tidigt lördag morgon i bilen lägger han så handen på mitt knä och säger, Jag åker till Prag på måndag.
Den lille skiten har alltså lurat mig..
Sån tur för honom så sitter han i Prag nu och fiser, skickar barbröstade bilder från hotellsängen.
Men imorgon kommer han hem.
Jag längtar.
 
Just nu regnar det, snön smälter bort och det är 3 plus..
I söndags när vi vaknade, hahaha ja VI! FÖRSTA morgonen VI vaknade upp tillsammans! Jp drog på sig byxorna och sa att det hade snöat. jaja tänkte jag å sträckte på mig. JP tog stegen mot bilen för att handla lite frallor. Jag reste mig ur sängen för att ta en titt på de tre snöflingorna som eventuellt låg på vår gräsmatta ( klass 1 varningen gällde ju trots allt SKÅNE, inte Kronoberg) När jag kommer till fönstret spritter det till i magen, hjärtat och jag lägg huvudet bakåt och tjuter. Så MYCKET snö! Jag sprang runt i huset och fnittrade, kände mig som ett barn på julafton. sjöng högt It's the most wonderful time of the year och dukade fram frukost. Sedan hoppade vi in i bilen för att färdas mot Skåne och klass 1 varningen. Där täckte snön knappt grässtråna... Men (H)julrundan bjöd på vind och varm glögg, och avslutningsvis en konsert med NOVAH och Vocal six. Fint för öronen.
 
I går, måndag bjöd Älmhult på så fint väder. Det var 3 grader kallt ( -17 på morgonen..) och strålande sol! Jag som kom hem tidigt från skolan slet tag i kameran och tog milton med mig på prommenad för att fånga frosten på träden. Tycker jag gjorde det bra och ni får nu ett urval av bilderna jag tog!
 
 
 
 
Milton stoppade mest huvudet i snön..
 
 
PÅ fredag ska jag hem till mamma, vi ska julpyssla, det ska bli så rackarns kul! Jag har en hel Ikea påse med blivande pyntigheter, och hon har två. För ett tag sedan gick vi bananas på Panduro. hehe. Gött ska det bli och mysigt. vi ska bara äta skumtomtar och dricka cola. Har jag bestämt nu. Har inte ens luktat på en skumtomte ännu, så det blir premiär på fredag!!!
 

1

Hörrni, denna veckan är en stressig en. Mycket å stå i så att säga.
På torsdag ska en uppsatts/ tentamen lämnas in. Jag har inte så mycket som öppnat ett word dokument så där ligger jag ju något efter... på torsdag ska jag även ta med mig min Anna till staden Kristianstad. Där hittar hon väl då hon är born and raised där.
Imorgon ( onsdag) är det kalas för virriga Virran som fyller 21. Idag ( faktiskt för två minuter sedan) kom vår soffa Ä N T L I G E N! så den ska jag också hinna ligga i... Och så fyller Milton vårt lilla gose kräk 1 år idag! 1 år. liten är snart stor. John går jämt runt å säger hur han längtar tills han fyller två då blir han lugn säger dom. Jag har inte berättat att de på valpkursen sa att vissa var valpiga till de är sex år. Känns elakt att krossa hans dagdrömmeri sådär.
Så jag har precis varit ute och sparkat lite boll med luffsen. han har mest ätit godis dock. så fort vi får ögonkontakt sätter han sig ner och viftar på svansen. "kom igen då mamma, jag vet att det är såhär du vill jag ska göra!"
Jag vet ju att han inte fattar att det är en engångs förteelse med så mycket godis, men det dövar mitt sammvete!
 
Okej, mer. jo jag har flyttat. Eller vi, jag, jhonny, Milton och Harry. cirkus 200m österut bar flytten. Södergården är numera vår borg och här ifrån styr vi nu Bråthult.
Jag styr det mest från badkaret och vill nu Peter så fint sätta ihop vår soffa ikväll styr jag eventuellt där ifrån också.
 
Förra veckan var det älgjakt. Snacka om att jag hade bestämt mig för att skriva ett inlägg om bara det, men nehe då.
Älgarna hade prickat rätt datum i allmanackan för en veckas utfärd och syntes knappt till. 5 st såg vi.. 5!!! på tre dagar, och de var inte ens lovliga.
Kändes såklart skitsurt när en annan gått och längtat hela året efter just denna veckan. Och inte nog med detta, vi jagade även två dagar i Lindhultet, alltså 5 dagars jakt efter älgafan toto toto. Men där behagade de inte heller skymta. Dock fick jag se ett stort rådjur hoppa förbi mitt pass, men för fort för att jag ens skulle bry mig ta fram bössan. Så jag iaktog bara den magnifika varelsen, som med lätta steg snabbt var över ängen och sedan inne i skogen igen.
 
Räknade idag ut att om 9 veckor är jag arbetslös igen, jippie! 3 terminer på haganäs ( skriver med avsikt liten bokstav där!!) och jag är done. F Ä R D I G med det.
 
Åhh mitt hjärta smälter, titta så fin han är! Bilden är från dagen då vi hämtat honom, så liten!
Nu pics från eftermiddagens photoshot med 1 åringen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg