Torsdag

Ibland löser sig saker så himla bra från håll man inte viste fanns. Det är oftast de sakerna som gör en gladast, så känner jag nu. Men försöker dölja det lite, ser inte så bra ut annars…

Imorgon flyger jag och JP till London, och alldeles precis nu fick jag min första lön efter att ha jobbat heltid i en månad. Cash is King so to speak.

Mina räkningar är betalade och lånet tillbaka betalt. Det känns skönt och jag känner mig nu redo att göra av med lite cash i London. Förmodligen blir det så att jag snålar ihop helt och inte köper något, så trist när jag blir så… John har peppat mig hela veckan, Kom igen säger han. Jag vill verkligen att du ska handla. Ni tror kanske jag är ironisk nu, det är jag inte. Han har på riktigt sagt så.

Lediga fredag - måndag. Hur fint? Mycket fint. Idag har vi påskfrukost på jobbet. vi drog ihop ett knytkalas för att festa till det. Läkarna fixar nubben!

I år är det tre år sedan vi var i London ihop senast, så konstigt. Det känns som att jag och John har varit där flera gånger. Men faktiskt bara en gång under vårt förhållande. Ja plus den gången han kom och hälsade på mig när jag bodde där, så två då. Det är då också tre år sedan han postade en bild på Instagram. Jag föreslog att han skulle ta en likadan bild som den senaste han la upp, mig vid Tower Bridge. Det skrattade han hjärtligt åt och verkade tycka var en god idé. Men jag tänker inte hoppas för mycket!

För övrigt, världen vad händer? Bryssel, hela världen byter profilbild på facebook för att stötta och Eiffeltornet byter färg till Belgiska flaggan. Samtidigt fortsätter de bomba i Turkiet och vi bladar mest förbi de nyheterna i tidningen.

Vad gör vi egentligen? Tror vi verkligen att en färg på ett torn kommer få Isis å inse att vad de gör inte är OK, att deras hat mot omvärlden kommer förintas av att vi står enade bakom de belgiska färgerna? Det tror då fan inte jag. Visst viktigt att vi står enade, men detta är inget vi kan krama bort. Folk måste inse det. Samtidigt pågår snackat om religion då. Jag tycker det är skit att man drar in en religion i det. Jag tror inte någon religion bildades för att ha detta som mål. Icke. Samtidigt får man inte blunda för det faktum att de ibland använder det som argument. Då tror jag det är viktigare att man visar att nehe du, så är det INTE ok att du tolkar det.

Jag har aldrig varit riktigt rätt för å flyga, klart jag tänker på vad som kan hända. Men förnuftet i mig  talar ändå om för mig att chanserna är för små. Inför denna resan är jag dock orolig, inte för flyget utan för att vi ska till en stor stad, en stad som skulle kunna vara ett mål. En stad där det bor 10 miljoner människor, där en bomb på vilken plats som helst skulle skapa något förödande. I Älmhult går jag inte precis runt och är rädd för det. Men nu känner jag ändå en viss oro.

Fast jag innerst inne tror det går bra. Vi landar på Gatwick och flyger från Luton, och de är ju inte de största flygplatserna.

Nej, världen, medmänniskor, skärpning.

London Calling

Kommentarer
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: