Det känns som ett privilegie att få jobba på ett sjukhus så stort som detta. Jag har också möjlighet genom mitt arbete att se mycket. Jag är mest på min avdelning. Klinisk fysiologi. Jag tar Vilo-EKG, mest på pre-operativa  patienter. På morgonen och på eftermiddagen har jag ibland andra patienter inbokade, patienter som ligger inne på avdelningar. Man faxar för att boka ett EKG. Så kommer jag med min vagn. Ibland ringer de, ”Jag har ett akut EKG” säger de. Men jag måste fråga. Är det verkligen akut, eller kan jag komma vid 1 på min runda? Det känns dumt att säga så, jag känner mig spydig. Men 9/10 sånger så kan det vänta. Ordet akut missbrukas, det är inte akut, men behövs ta idag. Dom kan vänta. Än så länge har jag bara haft ett riktigt akut. Och då behövde jag inte fråga om det verkligen var akut. Det hördes på rösten på sköterskan som ringde. Då tog jag min vagn och sprang mot hissen.

Ett sjukhus är fullt av en massa individer som jobbar för gemensamma mål, När jag kommer in på avdelningarna går jag nästan som i en dimma. Det springer folk till höger och vänster, öppnar dörrar stänger dörrar, skjuter sängar hit och sängar dit. I mitten går jag med min vagn. Alla jobbar för samma sak, men var för sig, även om det är i team. Alla har sin uppgift. Överallt myllrar det av människor klädda i vitt och blått som jobbar för en gemensam sak. Som en myrstack. Uppifrån måste det se ut så. Alla gångar i sjukhuset, som aldrig står tomma. Alltid folk överallt. 

Man ser så mycket, överallt hela tiden. Människoliv.

När jag hittade det där flimret, och läkaren klappar mig i ryggen. ”Detta gjorde du bra, det räddade ett liv.” Räddade ett liv tänker jag. Verkligen? Operationen som skulle hjälpa honom blir med största sannolikhet uppskjuten, istället får han nu genomgå andra behandlingar för att hjälpa sitt hjärta.

En bra sak med dåliga följder kanske, fast en av följderna är ju såklart livet. Och det är ju bra. 

Är det verkligen det jag gör när jag står där med min apparat, räddar liv? Det känns inte så när jag står med handen på en patients bröst för att räkna fram fjärde revbensmellanrummet för att kunna fästa V1, och frågar vad det är för operation hon ska göra. Och hon drar en djup suck och svarar, ” Jag har precis fått reda på att jag har bröstcancer, jag ska opereras på måndag. Det är en sådan chock fortfarande.” 

Chock var ordet….

Ibland är jag på onkologavdelningen, det luktar speciellt där. Jag kände det innan jag visste vad det var för avdelning jag var på. Det luktar sjuk. Många säger att de tycker det luktar sjuk överallt på ett sjukhus, det tycker inte jag. Det luktar rent, sterilt. Som hos tandläkaren typ. Men där, på onkologen, där luktar det sjuk. 

Det känns som en livsstil, det här med sjukhus. Som en grupp människor som vet, som vet vad man ser, hör och möter varje dag. Människor som förstår den verkande ryggen, de ömma fötterna. Människor som ler och nickar åt varandra från andra sidan salladsbaren på pressbyrån i entréhallen. 

Den där salladen förresten. Som jag har fnyst åt läkarna i serien Greys Anatomy när de äter sin sallad. Orka bli mätt på det liksom. 

Faktum är dock att sallad är bäst, bästa maten för en sjukhusarbetare. Alla är så nyttiga, har färsk sallad med sig till sin matlåda. Där sticker jag ut när jag värmer gårdagens Pizza med flottig sås på. Jag lotsas vara nyttig jag med. Det är ju egentligen inte min filosofi, men det känns skönt, jag går och står och äter sallad. Och så går jag i trappor. Visste ni att det bara inte går att åka hiss om man inte har en vagn med sig. Så är det, går man med en kollega styr denne mot trapporna och jag får haka på. Upp och ner. Vi hör hemma på 4 våningen så det blir en del trappor. När jag går själv tar jag hissen upp i alla fall. Lite rebelliskt sådär… I alla fall, när jag inte har mat med mig springer jag ner till salladsbaren, vi har en matsal och en kafeteria här också, har inte provat det ännu. Salladen funkar så bra, 40 riksdaler och jag har en lunch jag blir så mätt på. Lagom mätt, jag blir inte hungrig förens vid 5 och då har oftast JP middagen serverad! 

Jag har det rätt förspänt. Kommer bara tågen i tid så är jag mycket nöjd. 

Idag kommer JP hem, åh som jag har saknat honom. Det är alltid tråkigt när han är iväg, men från gång till gång så kan det vara lite skönt också. Jag tror vi båda uppskattar det. Men denna gången har det varit riktigt tråkigt. Och jag har känt mig rätt ledsen över att inte ha honom i andra änden av soffan. Bara att veta att han är där, för jag är inte direkt intresserad av att hänga med någon annan. Han är outbytbar med andra ord! Jag ska krama honom sådär länge och hårt. Det gör vi alltid när han kommer hem. Och så säger han ”Hej pullan” så fint så hela mitt hjärta svämmar över med kärlek för honom. 

Jag längtar efter lite mer saker än bara honom, men mest honom såklart. Nästa vecka bör OPIs nya kollektion New Orleans landa i min famn, det är Lola som ska placera den där, och det kommer kännas så fint! Och så längtar jag tills mars, då drar jag och JP till Prag. Han ska visa mig staden han lärt känna efter många resor med jobbet. Han har hintat om att där finns en OPI butik där… Waowwwaa! Längtar. Men trivs bra i nuet!