Vissa dagar börjar helt enkelt med motgångar. Man kan känna det innan man slår upp ögonen, att det här kommer bli en sådan dag. Sen finns det ju de som då glatt tänker, äh jag ska vända den här dagen och göra den bättre!!!

Sådan är inte jag…. Jag accepterar att jag inte är på topp alla dagar, genom att låta mig själv ha dåliga dagar har jag också dagar där jag höjer mig högt ovanför medelsträcket. Det finns de som gillar medel, ligger där och fiser runt, har inga dalar men heller inga toppar. Jag tror inte ett dugg på att man kan eller ska ha rolig varje dag, hur vet man då vad som är roligt, om man inte får ha tråkigt också.

Idag var jag extra trött vid uppstigning, jag intalade mig själv att jag kunde sova på tåget. På tåget kunde jag inte somna, även fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Väl framme i Växjö är rulltrappan sönder. Stilla står den och vi som inte är så hurtiga som de som alltid tar trappan fick mindre glatt stega upp för den. En del vägrade och tog hissen. Det kändes lite overkill för mig. Alltså hade jag 1 timme efter uppstigning dagen första höga puls. Vilket inte brukar komma förrens jag landat på sjukhuset och tagit mig upp för de tre trapporna till plan 4.

Och nu har jag huvudvärk… sån skit. Skit dag, men jag ska njuta av den. Njuta av att inte le. Jag tycker det är rätt skönt faktiskt. Klart man får klistra på ett smile för patienterna, men sen får det vara bra.   

Sen kan man ju alltid hoppas att något oväntat får en att le.