I alla fall så är koderna ofta enkla. Och jag kan dem allihop redan. Dock tog det tid att lära sig nyckelkoden till en dörr. Den är kopplad till mitt kort. Ibland räcker det att hålla upp kortet mot dörren, men ibland vill den att man knappar in en kod. Damen i luckan log mot mig ” Här Hanna skriver jag ner din kod på en post it, den är Tolv trettiofyra.” ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH tänkte jag, vad är det för jävla dum kod. Hur ska jag komma ihåg den? Så första veckan gick och varje gång jag skulle igenom den dörren fick jag ta upp min fusklapp. Tolv trettiofyra, tolv trettiofyra. Tills en morgon då lappen låg på golvet i mitt skåp. Jag tittar på den,  Tolv trettiofyra, 12 34, 1234………………. Aeeeh va fan??

Jag hade alltså varit så låst vid tolv trettiofyra, som hon sa det. Och inte tänk eller sett att koden var, ett, två, tre, fyra. Fast det så tydligt stod på den gula post it lappen. Snacka om att jag kände mig rå korkad. Hur kunde jag missat det? Hur kunde jag vara så låst?

Det fick mig att undra hur låst man är vid andra saker. Finns det annat jag gör som jag också gör helt galet, bara för att jag inte kan se på det objektivt? Man undrar ju, förmodligen kommer jag inte inse det försen den lappen trillar ner också. Så det dröjer säkert. Men jag ska försöka vara med objektiv!

Idag är en dag då jag undrar. Jag undrar vad jag missar, jag undrar vad patienten på onkolog mottagningen tänker fast hen ler mot mig, och skrattar. Jag undrar hur min patient kan ha missat den stora infarkten hans hjärta varit med om, vars spår så tydligt syns på hens EKG, men hen själv inte känt av eller vetat om. Hur går det till? Jag undrar hur det gick till att jag lärde mig hitta så fort? Jag kollar inte alls i min bok längre. Jag har ju bara varit själv en vecka. Jag undrar hur det kommer sig att jag kan känna mig så levande här men samtidigt som att jag gick i dvala. 

Levande för att det jag gör har en mening, jag är viktig här, utan mig hade de haft det svårt. I dvala för att jag känner det så. Dagen går och jag flyter liksom runt, hjärnan hänger inte med, fötterna styr av sig själva mot hissarna, fingrarna trycker in personnumret, mina händer fäster elektroderna på alla de olika kropparna. Jag ler. Allt som att jag vore en trasig skiva som går om och om igen. Hur kan man vara så delad? Levande, och sövd. I dvala så till den grad att jag kunnat gå förbi min egen mamma i korridoren utan att reagera. 

Detta händer ibland när jag handlar mat. Jag tänker att jag är fokuserad, jag är fokuserad på att komma ihåg vad det var jag skulle plocka från hyllan, vad jag behövde till den maträtten. Jag tänker inte att oh jag kanske möter Magda i affären, eller kanske Maggan. Som att hjärnan inte kan hantera det, de ska inte vara där, jag kopplar inte dem med maxi utan maxi är mat, jag tar och jag betalar, punkt. Därför kan jag gå förbi folk jag känner väl. Vilket känns så himla lustigt. Jag borde ju se dem. 

NI vet när man ser filmer där de går i slowmotion, så känns det, alla runt mig rör sig i ultra rapid medans jag rör mig sakta. Har jag förresten sagt att jag är trött? Oh så trött. Somnar snart över mitt skrivbord.

Eller så är jag för lite intresserad av andra för att märka dem. Det kan ju vara så illa..