Fotboll

Fotboll var morgonens samtalsämne under den timme innan vi slår upp portarna för er andra dödliga homosapiens. På jobbet alltså.
Vi hade en besökare, och samtalet fördes vidare på tråden där man i en familj hejar på olika lag. Inget problem här sa chefen. Mmm sa besöket och menade på att han personligen inte hade ett lag utan var nöjd om han fick se en bra fotbollsmatch! 

Jag som faktiskt alltid hållit på samma lag i premier league sedan jag  såg deras röda tröjor spela bollen till varandra med flyt, var helt ärlig och sa att jag där någon gång i början på 2000 -talet föll enbart för att de hade finare färg på tröjan än motståndare. 
Detta fick chefen att himla lite med ögonen och började då rabbla upp namn på bra fotbollsspelare som gjorde att han började heja på sitt lag. Men det gjorde mig lite konfundersam...

Jag som håller på Manchester United samma lag som min sambo, har ju fått höra att jag antingen bara håller på dem för att JP gör det, eller att jag började hålla på dem för att de vinner rätt så ofta. Men jag började inte hålla på dem för att de vann, när jag började heja på dem visste inte jag att de redan vunnit pl si och så många gånger, med andra ord heeelt oskyldig! Sådant kan göra mig lite små irriterad! Jag var ung och dum när jag började heja på dem, capish!?

Samtalet ledde vidare om än jag något mulen för gliringen om mitt lag.  C berättade om en kille som gått från hans lag Tottenham till Arsenal ( båda London lag hett derby! ) något de flesta fotbollsnördar förmodligen skulle se som högföräderi!!!  Men hans avsmak för Arsenal log ikapp med min. Jag delade med mig av att Arsenal är som AIK för mig, ick! Alltid varit och än något ogrundat. Men har man ett favorit lag så har man ju motsatsen. Sverige vs Holland tex! Samtidigt som han Beundrar dem för att ha så god ekonomi och varit så pass smarta tidigt tyckte han det var synd att de valt att ha halva tyska landslaget i sin trupp och inte köpa några engelska spelare. Detta fick mig att fnissa en del trots att jag bara på rak arm kan säga en tysk spelare som spelar i Arsenal. 


Här en bild från min första cup. Näsums cupen och en guldmedalj runt halsen la grunden. Min första och sista nif cup resulterade i en guld medalj med blandade valörer däremellan. 
Sista cupen var då något speciellt, kan vara för att det är den jag kommer ihåg mest.....
Dagen innan hade jag införskaffat mig sprillans nya dojjor i guld. Som en av de två äldre som fått hoppa in med rutin i dobbarna, passade jag fina bollar till mina lagkamrater som stabil back och det tog oss till en final, mot Olofström. Alltså en final i derby, typ som Tottenham vs Arsenal! Vi som lag slet som djur och 0-0 stod sig tills jag får en passning vid mittcirkeln och hör någonstans pappa ropa, SATTSA!!!!!! Jag lägger vikt på höger ben och tar i för kung och fosterland och känner så vänste vrist träffa bollen som seglar iväg rakt på målvakten och jag hinner tänka en del svordomar i vändningsprocessen när jag i ögonvrån ser målvakten stappla till och inte få grep på bollen och den går in i mål. Chocken för mig som kan räkna nätade mål på ena handen i viktiga sammanhang slog mig samtidigt som hela laget kom och kastade sig över mig, föräldrarna på sidan om planen som hoppade jämfota och pappa som log allra störst, förutom mig då kanske. 
Minuterna som sedan följde tills domaren blåste av och vi kunde titulera oss vinnare kan ha varit några av de tuffaste! Som vi slet. Och tanken att mitt mål bara skulle leda oss till förlängning fanns bara inte. Men signalen kom och jag, JAG hade avgjort finalen. Jag var hjälten. Och sedan fick vi bredvid dansbanan mottA guldmedaljerna med de blå-vita banden.

Här en bild från en annan cup... Snöret i byxorna lyste med sin frånvaro och jag som då inte hade tillstymmelse till de höfter jag nu dansar med stod med byxorna i knävecken. Sagt och gjort så tog tränaren benskyddstejpen och snurrade ett par varv runt mig och sedan togs dessa byxor inte av förrens cupens slut.....


Fotbollen har gett mig mycket glädje, i laget jag spelade som mest  med flickor som tyckte jag var pest. Hahahahaha förlåt kunde inte låta bli! Den liksom kom till mig ;) nej serious stuff nu. Med folk som inte pratade med mig utanför planen var vi på planen en väl oljad maskin, ett lag som kunde varandra och spelade fin fotboll tillsammans. På planen kunde dessa tjejer som jag samtidigt som jag hatade dem bara ville ha ett vänligt ord ifrån ge mig komplimanger som tyvärr sköt mig i höjden. 
Men när komplimangerna och heja orden inte längre sköt mig lika nära molnen bytte jag lag. Tyvärr till ett lag där jag var den som tog det mest seriöst och jag la av i brist på motivation 
Undra var jag hade varit annars? I min fotbolls karriär alltså....

En annan karriär som inte tog någon fart ( thank God!) var min modell karriär.
Här en bild från en photoshot från Turkiet 



Kommentarer
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: