Det är med en konstig kännsa i magen som jag ser Big Ben bli mindre och mindre i backspeglen, och jag inser att det är sista gången jag ser klocktornet på ett tag.

Jag tycker inte jag behöver bekänna, men en förklaring bör ni trogna läsare få. När detta inlägg postas är det inte den 13 september, som det är idag. Nästa gång jag skriver, kommer jag skriva om reaktionen i mors ansikte när jag klampade in på kontoret en vecka tidigare än hon förväntat sig. Reaktionen i Malins Ansikte när hon körde hem till mitt hus för att hämta något hon trodde jag behövde på flygplatsen och det var jag som öppnade dörren. Jag förmodar att även om några av er reagerar lika fort som en pormask har ni insett att jag är hemma.

Mamma trodde att jag skulle komma hem den 28 september, vilket var fel. Malin trodde hon skulle hämta mig den 23 september, vilket var fel det med.

08,45  den 22 september lyfte planet från Gatwick som tog mig och Frida mot Kastrup. Men mer om det kan ni få höra när jag väl är där.

Dagen då familjen kom hem blev det bestämt. Kontraktet skulle brytas.

Jag kallar det inte att ge upp. Jag bodde trots allt här i 3 månader. Jag provade på Au pair livet. Alla för och nackdelar. Hade dagar då allt gick som på räls och dagar då jag ville skjuta alla. Som man har här i livet.

Men jag insåg rätt snabbt att detta inte var något för mig. Den nya franska au pairen kom söndagkvällen den 18 september. Den 20 september kom Frida. Allt detta kunde jag inte skriva om. Bloggen måste ha varit väldigt tråkig, ber om ursäkt.  Jag kunde inte skriva idag (13 september) att det var min sista vecka, att jag bara hade 5 nätter kvar i mitt rum.  Hur levandes glad jag var.

Jag skrev att Frida skulle komma, men hon kom ungefär för shoppingens skull och för att ta en av mina resväskor hem, då jag köpte en till för att få hem allt jag köpt.

Jag Älskar London, att bo i London. Att leva i London.

Men att vara Au pair, Nej tack aldrig mer.

Resa , Ja tack.

Mer av London, Hemskt gärna.

Jag har också kommit fram till att det bara finns ett Hemma. Jag hade väl kanske det som förväntning, att som så många skrev, de kände sig hemma. Jag kände mig aldrig hemma här. Även om jag trivts som fisken i vattnet. Tryggheten fanns aldrig där. Och det saknade jag. Hela tiden. Något som ingen som inte bott hemifrån i ett helt annat land kan förstå.

Jag är så glad över att få komma hem. det är det som håller mig uppe nu om dagarna, jag vet att det snart är över.

Familjen var också ovärderliga.  En fantastisk familj. Andrew, Gabriella, Thomas, Zoë och Chiara.

Jag träffade också många nya vänner, Svenska, tyska, franska och australienare. Ovärderliga är de allihopa!

Men det är mitt liv, och kände att jag inte kuna ha det såhär. Flera sa Det är ju bara ett år! Du kan stå ut!

Att bo på jobbet, ensamheten, att inte känna sig hemma. Att ständigt ha känslan av att något är fel. Var saker jag inte kuna leva med. Jag hade säkert klarat det, om jag gett mig tusan på det. Men jag ville inte.

Men jag saknade mitt liv hemma. Att gå ut och se folk man känner, hälsa. Köra bil på rätt sida, vinka på lastbilarna som tutar och blinkar tillbaka. Att kunna köra till MM eller en vän för att hälsa på och snacka lite skit.

Att kunna ha en oplanerad dag utan att klättra på väggarna och skratta med Peter, retas med brosorna.

---

Idag hade jag velat skriva att jag sökt jobb hela dagen, skrivit mig ett CV. Att i morgon innebär städdagen att jag ska packa ner allt jag har här, organisera så att allt hamnar rätt och väskorna väger för lite.

I morgon är det en vecka tills jag kommer hem!!! :D

---

17 September

Här sitter jag nu, sista kvällen i mitt rum. Alla där hemma är på Granada som har premiär öppning ikväll, jag är så avundsjuk så jag kan dö. Jag vill också vara hemma. Hem och krama om mamma.

Har jobbat min sista dag ensam, i morgon kommer den nya aupairen. Sen ska jag lära upp henne under tre dagar. Frida kommer på Tisdag och det gör mig glad då jag vet att då åker jag snart hem!

---

Känslokall. Jag är överlycklig över att jag ska hem, den nya tjejen är.. jag finner inga ord. Jag vill hem men jag vill inte lämna familjen med skit under naglarna när jag är som fransk manikyr. Det svider. detta gör mig jäkligt pissed, då det alltså är hennes fel att jag inte hoppar runt som tiger i nalle puh av lycka att Frida kommer i morgon.  Då har jag ändå fixat Audrey's nr till henne, Audrey bjöd direkt med henne på en fest  på lördag. och sen var hon med mig om Alva och åt Sushi idag, tror ni hon sa något? inte ett endaste litet knyst!

Grrrrr!

Jag är hemma, min tredje dag i Svea. Samtidigt som det känns som om jag aldrig åkt, känns det som om jag varit borta länge.

Mammas min när jag kom runt bilen och skrek, Kan någon komma och hjälpa mig med mina väskor!!!? Kramarna från Albin och erik när de kom springandes. Oslagbart. Men min absoluta favorit var Peter. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag körde upp i hålan så fort jag kunde, parkerade bilen i en handvändning, slängde mig ut och sprang mot garaget.

Där står två gubbar runt en sikt och uppepå sitter P. Han är på väg ner och vänder huvudet mot mig, säger Haj, haj. Och tittar sen ner för att hoppa rätt. Men slänger snabbt som tusan upp huvudet igen och tittar på mig.

Sen blev det kramar, och en del krokodil tårar från mig. Sen gick vi in i det andra garaget och det blev fler kramar, och så hälsade jag på resten av gänget.

Innan jag efter ett tag körde mot Najsum, för att hälsa på Malin, som kramade mig länge, och sen blev det fler tårar.

På kvällen blev det potatisgrantäng och fläskfilé  hemma hos oss, med mormor och morfar.

Fredag blev det sedan ett kärt besök på Maxi i Olofström och Lindex, fint som snus.

Nu ska jag söka jobba utav bara fulla muggar.

Nu ska jag fortsätta på nästa kapitel i mitt liv.

Kanske intelika händelserikt, men minst lika spännande, vill jag lova! =)

*TjingTjing*